ola-h
Forumsvar skapade
-
DEL 2
Det jag hade lärt mig så här långt vara att göra bottensvängar med fart men jag kunde inte utnyttja dem till något och fick liksom inte ihop dem med en bra toppsväng. Detta kan fortfarande vara svårt för mig ibland, men några specifika saker gjorde att det började gå bättre. En sak som Alexasu också nämnde och som har varit viktig för mig är att böja på benen. Mer exakt så kom jag någon gång på att jag skulle tänka att jag surfade brädan istället för att trycka på kanten. Så jag försöker tänka att jag liksom surfar brädan genom svängen med fötterna och mastfoten. Det här hjälpte mig att undvika det som också Alex nämner, nämligen att ”hamna bakom seglet” dvs få känslan av att seglet drar för hårt. Gunchosvängen illustrerar den situationen och man kan jämför med Hookipasekvensen ovanför. Man kan se på första bilden hur jag (som sagt) har skapat lite ”plats” och nu använder den för att lägga allt i rätt läge för den faktiskt huvudelen av svängen. Blicken har redan fixerat var toppsvängen skall hamna. Brädan ligger på kant (men utan kraft på sig). Seglet har lagts i position, handen har rätt placering på bommen etc. Men det är först i bild två som all kraft i både rigg, bom, ben och bräda kommer.Här är ett annat försök:
Just det här försöket blev inte så bra och det har med en sak som Andreas var inne på att göra. Man måste justera riggen så att bakhanden hamnar på rätt ställe så att den hjälper till att dra genom svängen åt rätt håll liksom. Här kom jag inte upp mot sektionen så brant som jag ville. I mitt huvud spinner nu en idé om att få fram riggen lite framför kroppen och få kraften från bakhanden ner mer ”mellan fötterna”.
Sekvensen ovan illustrerar också en ytterligare hang-up i min segling. När jag började få lite koll på bottensvängen började jag också söka den typen av carvande toppsvängar som denna sekvens illustrerar, antingen på ren våg eller lite mot en sektion. Återigen tror jag att en av anledningarna till att jag ”fastnade” för denna typ av sväng var min lite fega och försiktiga läggning. Det var på något sätt mer kontroll i den här typen av sväng än när man istället trycker igenom svängen med benen. Carve-svängen har mindre dynamik i sig, men i gengäld får man med sig mer fart. Man borde kunna båda, men jag har helt enkelt fastnat i den här sortens sväng.
Här är ett färskt exempel. Helt OK med power, men igen, nästan helt odynamiskt rent ”kroppsligt” (kanske illustreras det hela av den lite sneda leendet istället för det av TWS rekommenderade uttrycket av ilska)
Naturligtvis har under tiden en del andra sväng-varianter kommit till i repertoaren men de flesta av dem är variationer av svängarna ovan som jag har lärt mig genom att komma lite fel och sedan hittat sätt att hantera det. Sekvensen nedan är t ex ett resultat av en planerad carve, men där det blev lite för mycket fart ur bottensvängen så att toppsvängen inte hann förberedas. Då blir det en mer eller mindre oplanerad air som (liksom den vertikala) inte i alla fall landas i vågen (även om det gick vägen här).
En ytterligare sak som har varit en ”hangup” de senaste åren har inte varit så mycket enskilda svängar som att kunna läsa vågen och göra rätt sak på rätt plats. Inte bara för att varje enskild sväng skall bli bra utan i betydelsen att se och tänka en eller flera svängar framåt. Vad kommer hända med vågen? Om jag laddar på den här sektionen och ”fastnar” lite, missar jag då resten av vågen? Efter den här svängen, skall jag då svänga tillbaka mot toppen och hämta ny fart under tiden att vågen bygger, eller bör jag istället raca en bit down the line för att hinna med en annan sektion? En del av inspirationen för detta tänkande har kommit från SUP på lite längre vågor, sedan började jag tänka i dessa banor när jag seglade stora vågor på Maui (Kuau) men nu blir det en allt större del av min segling även hemma. Resultatet är inte bara ”längre vågor” utan ibland tvärtom. Man inser att det bästa är att bara ladda på en sektion, för det är bara den som kommer att bli bra. Ur detta lite större fokus på hur lika vågor fungerar har jag också upptäckt att jag hade svårt med samma sak som Alexasu tog upp nämligen att svänga tight ”i fickan” på sektioner som bryter åt samma håll som man rider. Alex nämner det som en svårighet och personligen tycker jag också att det är bland det svåraste. Väldigt mycket vindsurfing gå snarare åt på att träffa sektioner som kommer mot en eller carva på en ren våg. För att komma in tight på sektioner som bryter ifrån en måste man helt enkelt gå ned framför dem och samtidigt lyckat göra en väldigt tight sväng vilket också kräver bra segelhantering. Speciellt i lite cross off är det svårt tycker jag. Just den sortens sväng är för övrigt min senaste ”hang-up”, både i större och mindre vågor:
Tack till Robert, Johan, Gisela, Jonas m fl för bilder. Och igen… ursäkta egotrippen men faktum är att för mig är bara att sitta och teoretisera över seglingen såhär en del av själva utvecklingen, så jag tackar helt enkelt för frågan.
-
Jag började skriva några ”råd” men det blev snarare en lång historia över hur min segling har utvecklats. Så läs om ni kan klara ego-fokuset…
DEL1:
Det finns så otroligt mycket att tänka på när man vågseglar och i slutändan är det mycket individuell stil. Med stil menar jag då inte ”snygghet” utan vilka typer av svängar man föredrar. Även om man idealt borde lära sig alla typer av svängar för att vara mångsidig, så tror jag att det finns en stor poäng i att vara lite enkelspårig understundom. Om man liksom söker en viss typ av sväng så lär man sig leta efter situationer när den svängen passar. Om jag tänker tillbaka så har jag under hela min vågseglingstid haft sådana ”hang-ups”. Med hang-ups menar jag inte något negativt, utan bara att det är något som medvetet eller omedvetet blir ett tydligt fokus i seglingen. Jag minns exakt hur det började. Av någon anledning fick jag till en supersväng i Guincho 96. Jag kan fortfarande känna den i kroppen. Jag kom verkligen upp vertikalt och in under läppen och flöt sedan med läppen ned. Sjukt skön känsla. Känslan satt kvar i kroppen och varje gång jag tänkte på vindsurfing så tänkte jag på den känslan. Detta blev sedan det enda jag försökte hitta tillbaka till under många år. Det var från början en väldigt ”o-smackig” sak. Radikal position på vågen (helst) men sedan väldigt ”viktlös” känsla. Här är ett försök från 2003, tror jag
Här är en mer sentida variant från Torö:
Här är en extremvariant som alltså inte är ett 360-försök eller en air utan faktiskt en sväng
Att jag bara sökte denna typ av sväng tror jag har påverkat min stil väldigt mycket åt det hållet att jag fortfarande nästan alltid försöker komma mot vågen så vertikalt som möjligt. I början var det som sagt inte mycket speed i den här svängen, delvis för att jag inte hade lärt mig så bra bottensvängar. Det vara bara precision, och ofta var det nästan en slags bromsande manöver upp för vågen för att liksom lägga brädan i kroppen i position för vågen att trycka runt den. Jag såg till att komma mot vågen vertikalt men lutade mig sedan bakåt och tryckte upp brädan ovanför mig för att se till att brädan (och skothornet) kom över vågkanten för att sedan svepas med ner igen samtidigt som man själv vred runt ekipaget. Så här jag jag fortfarande i vissa lägen när jag ser att jag är i exakt rätt läge för att liksom vänta in läppen. Själva ”stall-manövern” syns här:
Men gradvis utvecklade jag det hela mot lite mer smackig känsla, dvs komma in med mer fart och därmed utbyta mer energi med läppen och ibland rent av få lite air
eller rent av mycket air
men det är mer slumpartade händelser som dessutom landas i vågen ännu mer slumpartat. Och det fundamentala problemet med denna typ av air är att man är på väg åt fel håll i 2 av 3 riktningar. Uppåt är ju rätt. Men man har ju en del fart mot vågen som man måste vända och man har inte heller någon fart längs med vågen. Eftersom denna approach ligger så djup i hur jag seglar så är jag än idag helt värdelös på airs (av den mer traditionella typen).
Jag är inte så metodisk när jag seglar och tänker väldigt lite då. Däremot så lägger jag extremt mycket tid på att sitta och fundera på hur jag vill segla och hur en viss typ av sväng skall kännas. I de tankarna är jag väldigt detaljerad och tänker på exakt vilken bräda jag har, vilken våg det är, vilken sektion på den vågen etc etc och givetvis exakt vilken slags sväng. Det här är också en del i brädutvecklingsarbetet för man kan tänka sig olika brädor och även sådana som inte finns än. Det hela kanske låte lite flummigt, men så är det i alla fall för min del. Men när det gäller mer traditionella airs, så tänker jag ibland att jag skulle vilja lära mig dem, men jag sitter aldrig och drömmer om dem som jag drömmer om andra svängar. Så jag tror det är därför jag aldrig försöker när jag seglar heller.
Några andra saker som har sagts som inte har gällt så mycket för mig är det där med armarna och att liksom vara ”expressiv” med kroppen. Det är nog en av bristerna i min segling. Jag kan inte heller säga att det för mig handlar om att ladda. Snarare är jag dels ganska feg och försiktig och sedan har min stil utvecklat sig så att jag mer carvar med brädan än att trycka med benen (om ni förstår). Lite hänger denna sak ihop med armarna. Alexasus sekvens är åt det här hållet. Han kommer in med fart och i bra position och kantar sedan upp brädan så att han får power i svängen utav den fart han hade med sig in snarare än av hur han trycker med benen.
Se t ex denna sekvens som har bra speed och hyfsat med carve, Men det är på den stora hela INGEN explosivitet i mitten av toppsvängen. Bara in med fart (bild 1-2), skapa lite tid (bild 3) så att man kan lägga i kant i lugn och ro (4-5) och sedan kommer liksom kroppen ifatt och lägger tryck på brädan (bild 6).
Denna sekvens illustrerar också en del saker som Andreas nämnde, speciellt ingången på svängen. Man ser i första bilden att den har börjat med en lätt ”uppåtsväng”, iterigen för att skapa lite ”tid och plats” att inleda svängen. Just bottensvängen var också min nästa hangup efter ”vertikal-flow-svängen”. Jag började söka mer fart, helt enkelt. Först lärde jag mig att itne bromsa så mycket i bottensvängen och helt enkelt accaptera fart och drag. Då gick det också snabbare. Denna bild från Guincho 2003 illustrerar.
Del 2 följer…
-
Kollar om denna link till Plantans sväng funkar bättre:
-
@styret 721910 wrote:
Nu kör jag en custom som du också har ritat Ola. Samma shape som plantan hade en runda. Kör samma bestyckning på den och tycker den funkar jävligt bra där med.
Coolt. Den är rätt lik Simmer Quantum. Hör av dig det är dags för en ny shape.
-
Layback snap engineering
-
Mäktig höjd, Andreas. SA?
-
P80 har rätt rak rocker i tailen och var från början tänkt som twin så därför är det inte konstigt att den inte gillar för mycket power i framfenorna. Jag kan tänka mig att den uppsättning du kör är bra för den brädan.
-
@Pedersen 721803 wrote:
Känns jobbigt att behöva fundera på fyra alternativ nästa gång man byter bräda. Finns några tumregler för 1-2-3-4 fenor? Höjdtagning, planing, vågor m.m.?
1 fena kan man nog ta bort ur ekvationen för vågsegling nu. Inte så att de som kör singlefin måste byta eller så, men om man skall köpa ny finns ingen anledning att köpa en singlefin. När det gäller de andra alternativen så skiljer sig brädor inom samma fenantalskategori minst lika mycket år som brädor med olika antal fenor. Så man får i vanlig ordning försöka leta efter en bräda som man tror på (snarare än att först välja fenantal).
-
Vi (Simmer) utvecklar nästan bara brädor som funkar med olika fenuppsättningar och t ex går Quantum bra som twin. Och på ett par brädor som är under utveckling nu så twin ”huvudspåret”. Så även om jag tror att det är en hel del trend i detta och att det rent reklammässigt är tri fin som gäller i år, så är twin fins långt ifrån döda.
Här passar jag t ex på att visa upp exakt två fenor under brädan: (foto dr Masse)
[img]https://lh5.googleusercontent.com/-oO69rGJ_yUk/UySK3qwfA7I/AAAAAAAAETE/e4p-7XtZKmY/w1024-h768-no/P1011660.JPG[/img]
-
Ett bra fyrlattat segel kan vara väl så stablit. Det är helt enkelt svårt att säga som mycket om segels karaktär rent generellt enbart map antal lattor.
-
Superfin SUP igår på Kuau. Anders körde hårt:
Men fick ta lite stryk också:
Själv hade jag lite taskig tajming, men fick ett gäck sköna vågor i alla fall
Den bästa finns dock ej på bild, för då dök istället en snygg ödla upp
Trots alla prognoser som sa motsatsen blev det sedan vind på eftermiddagen.
Många rippers ute som t ex Kevin Pritchard
Skojigast var kanske ändå att Bernd och Kai delade våg – en på SUP och en på vindsurf
-
Snygga bilder Magnus/Carin. Som sagt, riktigt fin SUP et par dagar å så idag vind och en perfekt uppvärmningsdag för vindsurfingen.
Här är några fler bilder på mig och Anders. Foto: Gisela.
-
Har aldrig kört Camp one eller ens brytt mig om att ta reda på vad som egentligen är Camp one. Är det den lilla udden väster om baby beach?
-
Supersnyggt. Imponerande.
-
Metallsläde på plastkedja, eller? Ordentliga mängder vinäger i något dygn kombinerat med så mycket våld du vågar dig på.
