-
OS påminner mig om varför jag är vindsurfare
Jahapp, så rasade Sanna Kallur innan hon ens hann klippa första häcken.
När jag ser på OS kom jag plötsligt på en sak. Varför jag som 15-16 åring lade av med mer eller mindre all organiserad idrott och föll stenhårt för vindsurfing. Först långt senare har jag förstått varför. Frånsett att det är så uppenbart kul!
För att även om jag seglar dåligt (vilket, ähum, händer allt oftare…), det inte stämmer eller jag är ur form så får jag den alltid. Upplevelsen.
På sätt och vis så kan det få mig att verkligen önska att mina barn får upp ögonen för “upplevelseidrott” snarare än fotboll, simning, tennis eller friidrott. Visst, det är alla roliga sporter men om man inte vinner lite då och då i alla fall så är det väldigt lätt att det blir… tråkigt. Och snarare nedtryckande än upplyftande. Ordet “stoke” liksom lyser med sin frånvaro i de allra flesta traditionella idrotter. Men på berget, vattnet eller i luften spelar det faktiskt mindre roll. Bara glädjen att vara där, helst med några vänner, tar över direkt. Och om du dessutom seglar bra den där grymma dagen på Torö – ja, det är fanimej som att ta OS-guld.
Rasar du på första häcken på OS så är du en förlorare. Blir du spolad i första vågen på Hookipa – ta nästa istället och du är vinnare igen! Och igen!
Jag har såklart fortsatt att sporta lite, men numera gör jag det för att hålla mig i någorlunda form och kunna köra på med vindsurfingen. Rätt stor skillnad är det.
Nåja, några tankar om varför i alla fall jag är rätt glad över att vara vindsurfare mer än häcklöpare eller höjdhoppare i dessa dagar… :tongue:
-
26 Svar
-
Ord!
När jag fick mitt livs första “smack” på vågen så det vibrerade i fötterna satt jag alldeles salig på stranden efteråt. Av oklar orsak dök den gamla Dumlereklamen upp i skallen – Det är kolan man vill åt.
Så är det. Därför packar man bilen sent på kvällen för gryningssurf trots pissregn. Därför byter man om på en liten gummimatta utanför bilen sent i november i 17m/s och 4 plusgrader. Därför tittar man alltid längtansfullt ut genom fönstret för att kolla om träden rör sig medan chefen mässar på om budgeten.
Det är kolan man vill åt…
-
Bra talat! Jag tror att anledningen till att upplevelsesporterna växer så mycket som de gör är att resultatinriktade sporter blir mer och mer elitistiska. På windsurfingbrädan, snowboarden, skidorna, skateboarden, mountainbiken mm så är det känslan man jagar och inte resultaten. Självklart kan man göra tävling av allt och det är roligt det också, men jag ser inte så många som springer omkring och hoppar lite längd eller höjd för att slappna av eller få en adrenalinkick.
-
Dags att bygga mini ramp till sonen 🙂 och till mig…
-
Haha, klockrent!
-
@Doc 491688 wrote:
Ord!
När jag fick mitt livs första “smack” på vågen så det vibrerade i fötterna satt jag alldeles salig på stranden efteråt. Av oklar orsak dök den gamla Dumlereklamen upp i skallen – Det är kolan man vill åt.
Så är det. Därför packar man bilen sent på kvällen för gryningssurf trots pissregn. Därför byter man om på en liten gummimatta utanför bilen sent i november i 17m/s och 4 plusgrader. Därför tittar man alltid längtansfullt ut genom fönstret för att kolla om träden rör sig medan chefen mässar på om budgeten.
Det är kolan man vill åt…
Så himla bra beskrivet!
/Staffan
-
“… Rasar du på första häcken på OS så är du en förlorare. Blir du spolad i första vågen på Hookipa – ta nästa istället och du är vinnare igen! Och igen!”
-word!
T
-
Kan inte annat än att hålla med!
När jag var tonåring kämpade jag som ett piggsvin i uppförsbacke för “min” sport. Jag var i sporthallen fem-sex gånger i veckan och gjorde nästan inget annat. En dag sa tränarna att jag borde satsa mer. Ja, ett morgonpass eller två borde väl gå att klämma in innan skolan. Jag ville inte, inte för tillfället. Vad blev svaret?“Då kan du lika gärna sluta”
Vilket jag också gjorde. Nu har det iofs blivit sundare och de flesta på elitnivå toppar strax före 30 istället för att ta slut samtidigt som tonåren. Men jag tror precis som Masse att den ofrånkomliga glädjen ALDRIG kommer att infinna sig. Det fåniga smajlet som sitter där så fort seglet är riggat kommer liksom av sig självt varje gång jag står där som en gummitarzan. Den där kicken när det bara smattrar under brädan, eller när hänget blir så där skönt långt och allt känns som det sker i slow motion. Dessutom behöver jag aldrig oroa mig för att missa de där 60 sekundrarna av kändisskap i TV-sporten, som de flesta ändå inte når.
Så jäkla oslagbart. -
Sant så sant –
Hennes rivning var rätt brutal, men jag lovar att hon inte småflinade efteråt som jag gjorde igår efter en skön flygtur då jag landade 5 meter framför bräda o segel efter att ha missat bakre stroppen precis i en vindby som hette duga.
Visst, det var en miss och jag flög rätt bra, men när jag låg och simmade efter grejerna så hade jag ett flin på läpparna, var rätt häftigt ändå och jag tog mig snabbt upp, planade iväg och var en vinnare igen, knappa minuten senare…
Detta är den enda sport jag behöver efter att ha testat ett flertal andra sporter.Det är ingen sport utan ett state of mind!
-
@dr Masse 491685 wrote:
Jahapp, så rasade Sanna Kallur innan hon ens hann klippa första häcken.
När jag ser på OS kom jag plötsligt på en sak. Varför jag som 15-16 åring lade av med mer eller mindre all organiserad idrott och föll stenhårt för vindsurfing. Först långt senare har jag förstått varför. Frånsett att det är så uppenbart kul!
För att även om jag seglar dåligt (vilket, ähum, händer allt oftare…), det inte stämmer eller jag är ur form så får jag den alltid. Upplevelsen.
På sätt och vis så kan det få mig att verkligen önska att mina barn får upp ögonen för “upplevelseidrott” snarare än fotboll, simning, tennis eller friidrott. Visst, det är alla roliga sporter men om man inte vinner lite då och då i alla fall så är det väldigt lätt att det blir… tråkigt. Och snarare nedtryckande än upplyftande. Ordet “stoke” liksom lyser med sin frånvaro i de allra flesta traditionella idrotter. Men på berget, vattnet eller i luften spelar det faktiskt mindre roll. Bara glädjen att vara där, helst med några vänner, tar över direkt. Och om du dessutom seglar bra den där grymma dagen på Torö – ja, det är fanimej som att ta OS-guld.
Rasar du på första häcken på OS så är du en förlorare. Blir du spolad i första vågen på Hookipa – ta nästa istället och du är vinnare igen! Och igen!
Jag har såklart fortsatt att sporta lite, men numera gör jag det för att hålla mig i någorlunda form och kunna köra på med vindsurfingen. Rätt stor skillnad är det.
Nåja, några tankar om varför i alla fall jag är rätt glad över att vara vindsurfare mer än häcklöpare eller höjdhoppare i dessa dagar… :tongue:
Om alla hade tänkt som dig hade det ju inte funnits något os… fotbolls VM.. . etc. Gud va tråkigt. Nä, skicka barnen till idrott, bra både för kropp själ samt uppfostring och gemenskap!
Windsurfing är mer som en drog än en idrott 🙂 Ska inte jämföras.
(Obs, inget spydigt inlägg, bara ett slag för idrotten, och Ja! smacka läppen är det bästa som finns!)
-
@dr Masse 491685 wrote:
Jahapp, så rasade Sanna Kallur innan hon ens hann klippa första häcken.
När jag ser på OS kom jag plötsligt på en sak. Varför jag som 15-16 åring lade av med mer eller mindre all organiserad idrott och föll stenhårt för vindsurfing. Först långt senare har jag förstått varför. Frånsett att det är så uppenbart kul!
För att även om jag seglar dåligt (vilket, ähum, händer allt oftare…), det inte stämmer eller jag är ur form så får jag den alltid. Upplevelsen.
På sätt och vis så kan det få mig att verkligen önska att mina barn får upp ögonen för “upplevelseidrott” snarare än fotboll, simning, tennis eller friidrott. Visst, det är alla roliga sporter men om man inte vinner lite då och då i alla fall så är det väldigt lätt att det blir… tråkigt. Och snarare nedtryckande än upplyftande. Ordet “stoke” liksom lyser med sin frånvaro i de allra flesta traditionella idrotter. Men på berget, vattnet eller i luften spelar det faktiskt mindre roll. Bara glädjen att vara där, helst med några vänner, tar över direkt. Och om du dessutom seglar bra den där grymma dagen på Torö – ja, det är fanimej som att ta OS-guld.
Rasar du på första häcken på OS så är du en förlorare. Blir du spolad i första vågen på Hookipa – ta nästa istället och du är vinnare igen! Och igen!
Jag har såklart fortsatt att sporta lite, men numera gör jag det för att hålla mig i någorlunda form och kunna köra på med vindsurfingen. Rätt stor skillnad är det.
Nåja, några tankar om varför i alla fall jag är rätt glad över att vara vindsurfare mer än häcklöpare eller höjdhoppare i dessa dagar… :tongue:
Nu kitar jag men jag håller fullständigt med dig. Sen är det ju rätt skönt att kunna knäcka en bira på läktaren (playan) utan att det finns med exklusiva bilder på löpet dan efter.
-
@dr Masse 491685 wrote:
Jahapp, så rasade Sanna Kallur innan hon ens hann klippa första häcken.
När jag ser på OS kom jag plötsligt på en sak. Varför jag som 15-16 åring lade av med mer eller mindre all organiserad idrott och föll stenhårt för vindsurfing. Först långt senare har jag förstått varför. Frånsett att det är så uppenbart kul!
För att även om jag seglar dåligt (vilket, ähum, händer allt oftare…), det inte stämmer eller jag är ur form så får jag den alltid. Upplevelsen.
På sätt och vis så kan det få mig att verkligen önska att mina barn får upp ögonen för “upplevelseidrott” snarare än fotboll, simning, tennis eller friidrott. Visst, det är alla roliga sporter men om man inte vinner lite då och då i alla fall så är det väldigt lätt att det blir… tråkigt. Och snarare nedtryckande än upplyftande. Ordet “stoke” liksom lyser med sin frånvaro i de allra flesta traditionella idrotter. Men på berget, vattnet eller i luften spelar det faktiskt mindre roll. Bara glädjen att vara där, helst med några vänner, tar över direkt. Och om du dessutom seglar bra den där grymma dagen på Torö – ja, det är fanimej som att ta OS-guld.
Rasar du på första häcken på OS så är du en förlorare. Blir du spolad i första vågen på Hookipa – ta nästa istället och du är vinnare igen! Och igen!
Jag har såklart fortsatt att sporta lite, men numera gör jag det för att hålla mig i någorlunda form och kunna köra på med vindsurfingen. Rätt stor skillnad är det.
Nåja, några tankar om varför i alla fall jag är rätt glad över att vara vindsurfare mer än häcklöpare eller höjdhoppare i dessa dagar… :tongue:
Nja det är ju som att jämföra äpplen med päron!
Tror i alla fall att hon har ett minst lika roligt jobb som du, hon kanske också vindsurfar på fritiden?
Johan
-
@dr Masse 491685 wrote:
Bara glädjen att vara där, helst med några vänner, tar över direkt. Och om du dessutom seglar bra den där grymma dagen på Torö – ja, det är fanimej som att ta OS-guld.
Det var huvet på spiken det.
-
Inget slår vindsurfing!!:)
-
@Dragenrof 491691 wrote:
Bra talat! Jag tror att anledningen till att upplevelsesporterna växer så mycket som de gör är att resultatinriktade sporter blir mer och mer elitistiska. På windsurfingbrädan, snowboarden, skidorna, skateboarden, mountainbiken mm så är det känslan man jagar och inte resultaten. Självklart kan man göra tävling av allt och det är roligt det också, men jag ser inte så många som springer omkring och hoppar lite längd eller höjd för att slappna av eller få en adrenalinkick.
tror det är samma sak. holm sa det när han handlade bananer o cola att han får en sån grym kick av att hoppa över pinnen. festlig typ
-
@willyskipper 491746 wrote:
Nja det är ju som att jämföra äpplen med päron!
Tror i alla fall att hon har ett minst lika roligt jobb som du, hon kanske också vindsurfar på fritiden?
Johan
Nu skall man nog inte jämföra mitt jobb med Sannas “jobb”. Ähum.
Men om du får välja – Robby Naish eller Sanna Kallurs jobb? 😉
Logga in för att svara.