[ola-h]

Generellt sett är väl inte konverter på zoom det bästa, men om zoomen från början är RIKTIGT bra så funkar det. Men man skall också komma ihåg att AF blir lite slöare mm, så det finns klara nackdelar med konverter över huvud taget.

På fotosidan.se finns en Nikkor AF 300/4 till salu för 5 papp, men jag tror det är den gamla versionen utan AF-motor i objektivet, så jag vet inte hur bra den är.

[ola-h]

canoya wrote:

Angående konverter så pratade jag med Scandinavian Photo om det till min 80-300. De sa att på objektiv med lägsta bländare på 5,6 så kommer inte autofokusen att fungera. Frågan är om det är så generellt eller om det vid bra ljusförhållanden kan komma att fungera? Nån som vet mer?

Autofokusobjektiv är ju rätt känsliga vid manuell skärpeinställning annars kanske man kunde köra manuellt med konvertern. Ofta befinner sig surfaren så långt bort att man kanske ändå får ställa skärpan i ändläget.
/Håkan

I de allra flesta fall stängs autofokusen av om den största resulterande bländaren är mindre än 5.6 (dvs bländartalet är större, t ex 8). Man kan komma runt detta genom små trick som t ex att tejpa över vissa kontakter på konvertern så den inte ”berättar” för kameran att den finns, men i praktiken funkar AF ändå så dåligt med bländare 8 som max att det i princip är meningslöst förutom som temporär nödlösning.

Det är klart bättre att titta efter kombinationer som landar på 5.6 eller mindre. Det betyder att om du skall köra 1.4 konverter så måste du ha 4.0 eller bättre på objektivet. Skall du köra 2x behöver du 2.8 eller bättre.

Till en 70-200/2.8-zoom (som sigman) _går_ det alltså rent AF-mässigt att köra en 2x konverter, men resultatet kommer bli märkbart sämre en utan konverter. Speciellt kommer kontrasten minska så det blir till att addera kontrast (och kanske skärma) i efterberbetningen och om man då också ligger på höga ISO (vilket man ofta gör i Sverige) så blir även bruset mer framhävt. Sigman boder vara hyfsat OK med en bra 1,4-konverter, men de flesta zoomar tar inte en ens sådan på ett riktigt bra sätt. Canons 70-200/4 är det objektiv jag sett som verklar klara 1.4x bäst (bättre än deras flaggskepp 2.8 IS, faktiskt).

Det är dock lätt hamna i skärpeträsket och aldrig bli nöjd. Mycket i bilden handlar om andra saker och som sagt är det värt att fundera igenom vad man kommer använda bilderna till: sälja till tidskrifter för helsidor i höguppläsning, trycka plancer i megaformat eller kanske (vanligare) göra småkopior och skicka upp på webben? Till det senare räcker betydligt enklare utrustning och om man inte behöver högra upplösning än t ex 900*600 eller 1024x kan man i sitt bildhanteringsprogram göra underverk även med en bild som ser rätt dassig ut i full upplösning 10mp.

[ola-h]

Jag är har själv torskat dit på superdyra fotoprylar (fast snarare under 15 år gradvis bytt upp mig) men jag tror att det är vettigt att inte direkt gå på det dyraste. På din 18-200 skulle jag nog inte tro att en 1.4 eller 2x konverter blir särskilt bra (provade för övrigt objektivet i fråga lite förra veckan). FÅ zoomar klarar konverter särskilt bra, och speciellt inte lång zoomar med 5.6 i ljusstyrka.

Mitt råd är istället att kolla efter en begagnad fast 300/4 och en bra 1.4x konverter till. Jag har inge koll på Nikons begpriser, men när det gäller Canon ligger de runt 7 papp (utan stabilisering). När jag fotar kör jag 1.3crop*300mm*1.4x och sedan beskär jag ändå ofta bilden lite – även när man fotar Åsa där seglingen är relativt nära.

Fast det är nog värt att fundera på vad du skall ha bilderna till. För webben kan man ju beskära avsevärt och då kommer man långt även med 300 utan konverter, speciellt på 1.5x cropfactorkamera.

För Canonfotografer måste jag ta tillfället i akt och rekoemndera deras 70-200/4. Det är oerhört bra och funkar dessutom bättre med Canons 1.4 konverter än kanske någon annan zoom. Resultatet är ”bara” 300mm, men som sagt räcker det ofta med lite beskärning, och man har ju en extremt mångsidigt objektiv för annat än surfing också. Dessutom lätt och smidigt. Har fn lånat hem detta objektiv av en kompis och är som sagt mycket imponerad (och jag har rätt mycket andra bra objektiv att jämföra med). Mag kör detta objektiv + konvertern och jag har sett en del riktigt skarpa bilder från bl a Gislövs. Detta objektiv hittar man ofta under 5 papp begagnat. Mycket pengar, men i sammanhanget otroligt prisvärt.

[ola-h]

Som sagt vet även jag att lätt alltid känns superskönt, men numer ser jag mer vikten som _en_ del av helheten och tycker inte den påverkar mer än någon annan aspekt av brädans shape. Jag tror inte det är avgörande ens på tävlingsnivå – allra mest betyder det nog mentalt. Sedan pratat vi i praktiken inte några jätteskillnader heller. Visserligen går det att bygga bra jävla lätta brädor, men det är faktiskt så att även pro-seglarna vill ha bra hållbarhet. Dels vill de ju inte i onödan komma fram till en tävling med ett flygskadat äggskal, sedan vill de ju gärna att brädorna håller ett tag (i alla fall om dom är bra). Det handlar ju både om ekonomi (inte många har fri tillgång på custombrädor) och sedan handlar det just om att kunna köra sin favvisbräda ett tag. Så jag skulle gissa ett normala vikter på 70-75litersbrädor kanske ligger på 5.5 kilo, knappast under 5 i alla fall. Plockar man en lätt seriebräda så kanske de väger runt 6, så MAX 1 kilo skillnad, ofta kanske snarare 0.5 (många seriebrädor ligger ju en bit under 6).

Jag har faktiskt helt nyligen haft två par brädor med (parvis) identisk shape men ca 0,6-0.7 kilos viktskillnad. Det gör helt klart en märkbar skillnad för känslan, men utan en direkt jämförelse kan i alla fall inte jag säga att själva prestandaskillnaden är direkt supertydlig. De lättare brädorna känns som sagt givetvis helrätt av diverse psykologiska själ – inte att förakta.

Det finns sedan två aspekter till av custom som kan vara viktiga. Dels är ju variationen större. Även om man inte är så målmedveten i sitt sökande efter en perfekt bräda så är ju risken att trilla över en man älskar större om variationen är större. Sedan är ju custom i praktiken den enda möjligheten för de riktigt målmedvetna seglarna som lägger ned enormt med tid för att få en bräda som gör _exakt_ det de vill att den skall göra. Polakow, Goya och Levi Siver är typexempel på sådana seglare. I små, små ministeg försöker de förändra sina brädor för att kunna göra det de vill på vågen allt bättre. Det handlar nog egentligen inte om att de här brädorna är bättre än en bra seriebräda i någon slag objektiv mening utan det handlar om anpassning och att vara inkörd. Dock är det långt ifrån alla toppseglare som har den målmedvetenhet och koll (och lust) som behövs för att driva den här sortens utveckling. Enligt Mark Nelson och Keith Teboul är faktiskt de flesta av seglarna betydligt mer ”chansartade” i sina brädbeställningar.

Så, frågan är då hur många av WC seglarna som kör på seriebrädor. Naish hävdar att de vill att alla teamseglarna skall göra det (det finns en något år gammal artikel i en av de engelska magasinen av Tristan Boxford om detta). Sebastian Wenzel säger att i alla fall några av de ”normalstora” seglarna i Fanaticteamet kör serie i många förhållanden. Säkerligen är det flera seglare även för andra märken som kör seriebrädor i många förhållanden. En grov gissning är att kanske 30% av alla heat i WC våg på ett är körs på seriebrädor. Det är nog inte över 50%, men knappast heller ned mot 10%.

Så, frågan är hur många av oss som rent shapemässigt har större sannolikhet att få en så bra matchad bräda som möjligt om vi köper custom istället för serie? De flesta custombrädor är ju standardshaper från märket i fråga och man får som sagt ha grym koll för att veta vad man skall förändra för att hitta mer rätt. Jag skulle själv älska att få experimentera loss rejält, men i praktiken är jag oerhört förtjust i EVO 70 som är min ”standardbräda” och den bräda jag kör överlägset mest. Om jag hade chansen skulle jag nog försöka mig på några minimala variationer av just den shapen, t ex bygga en 1-2cm smalare kopia om jag skulle åka till Maui igen. Allt annat än det skulle vara rena chansningar. Säkert roliga och lärorika chansningar, men inget jag skulle satsa surf förvärvade dollars på i nuläget om målet enbart var att förbättra min segling. Om man dock redan kört ett gäng brädor från en viss shaper, har man ju betydligt större möjligheter att hitta (ännu mer) rätt med en (ny) custom.

(Allt detta sagt: hur kommer det sig att jag ändå har planer – visserligen vaga planer men dock planer- på att starta egen customtillverkning? Fundera på det ni.)

[ola-h]

Jo, ett kilo lättare är skönare att köra och det är bra att ha personligt anpassade customs, men Scott kör ändå serie. Har har dock grymt mycket inflytande på seriebrädornas utformning. Han seglar förståss prototyper på nya seriebrädor, men inte ens de kan han segla vidare på när de är utvalda för produktion (eftersom de skall till fabriken för att bli en plugg till själva produktionsbrädan).

När jag var på Maui 2004 frågade Scott om jag vill testa nya prototypen för EVO 70. Det visade sig vara en seriebräda som Scott själv slipat om från squash- till pintail och lagt på lite plast (och nästa års seriebräda var just förändrad på det sättet). ”Den är lite tung bara, sa han”, men han tokrippade på den ändå. Förutom att jag alltså också såg hans seriebrädor i Guincho har jag träffat en och annan som köpt hans gamla brädor (också serie). Så, jag tror att man rätt säkert kan säga att han kör seriebrädor.

Om det gör honom dum eller inte får någon annan avgöra.

[ola-h]

Som sagt, när det gäller Starboards toppnamn i våg så kör Kevin och Levi custom (från Mark Nelson, Keith Teboul, Sean Ordonez etc) men Scott kör produktion = cobra off the shelf. Möjligen väljs hans brädor ut bland de lättare i det viktspan som trillar ut från Cobra, men det är en helt vanlig cobrabräda precis som den som du själv kan köpa. Det är mycket enkelt att se vilka som kör custom och produktion om man besöker en tävling. Ingen av de som kör custom gör några jätteinsatser för att maskera som serie sånär som på samma stickers och liknande färg. De brädor som kommer från Cobra känner man också lätt igen.

Som sagt, jag har en längre betraktelse på G om detta, men den får ligga till sig i bakhuvudet tills i kväll. Poängen är dock att det inte så mycket är någon slags ”absolut prestanda” som skiljer custom mot serie utan snarare möjligheten att över tid (sakta) utveckla brädorna precis som man vill ha dem.

[ola-h]

Lars_K wrote:

Ola H. wrote:

Scott kör bara production
Sorry, att han plockar en bräda direkt från produktion och drar till en tävling har jag jävligt svårt att tro på. Låter för mycket som ren marknadsföring för mej. Har någon mätt av hans brädor och kollat på millimetern? 😉

Scott kör extremt sällan Acid, och valde det nu för att han behövde volym i lättvinden för att kunna ta sig runt snabbt nog i tävlingssituationen fast inte bedömde att EVO 80 var tillräckligt ”Hookipaanpassad”. Enligt egen utsago plockade ha den direkt från produktionen och jag tror honom. Starboards shapers shapar inga custom alls. Jag var själv lite undrande runt detta och frågade därför Scott per mail och det är därför jag vet hur det låg till. I Guincho körde Scott production EVO (06 fast t ex jag redan fått mina 07…) och det gör han även annars.

Kevin kör dock custom, liksom Levi (fast han lånade prod EVO för Guincho).

Sitter på möte nu, men kan utveckla lite tankar runt custom-production i eftermiddag.

[ola-h]

Scott kör bara production förutom när det gäller test av protos för kommande produktion (en 07 Pure Acid 80 i Aloha).

Givetvis skiljer det från stubbie till stubbie och sedan handlar det om att kunna anpassa sin stil till den brädan man kör. Jag rider inte långsammare på mina EVO än på mina Acids (och jag är _inte_ på Scott-nivå, fast jag har lagt tid på att lära mig segla mina brädor). Och att för att göra den typ av toppsväng som vi talar om är det också en fördel med mer rocker vilket många stubbies ha mer av (fast en nackdel med med bredd). Så, jag håller nog fast vi att det inte i första hand är brädvalet som avgör.

[ola-h]

Håller mad Mag, Kauli kan hålla i sina skär otroligt länge. Det är i själva verket en av ”hans grejjer” och även om jag i allmänhet alltså intre tror brädan är avgörande så är det helt klart så att Kauli under lång tid specialiserat sina brädor för att funka till just detta. Det vore kul att testa någon av Kaulis brädor någon gång. Keith Teboul säger att de egentligen är rätt lättseglade, men ändå finns vad jag kan se inget diretk spår av Kaulis brädor i Quatros normala utbud (men många japaner beställer tydligen ”Kauli replikor” (och här antar jag att det gäller replikor på hans brädor, inte någon vulgär typ av uppblåsbar variant av själva snubben)).

[ola-h]

I våg tror jag mer det är ett utslag av att det är några i den gamla gardet som helt enkelt är så förbannat bra. De kan köra grymt bra och samtidigt säkert. Att rutinien också spelar in märktes otroligt tydligt i Guincho. De yngre seglarna körde ungefär likadant tävlingen igenom medan de bästa väldigt tydligt ökade nivån (och dämed också minskade säkerheten) allt mer ju längre tävlingen gick. Inte heller alla äldre har för övrigt rätt sorts tävlingsnerver. Det märktes tydligt i Guincho att både Levi Siver och Scott Mckercher blev stressade och gjorde taktiska misstag när det mötte den erkända tävlingsräven Nik Baker.

En ytterligare anledning att ”de gamla” (hmm Polakow, Pritchards, Angulo är alla yngre än jag, för att inte tala om ungtuppen Levi…) kan fortsätta regera är att det är många traditionella värden som premieras i vågridningen. Man kan nog säga att det faktum att freestylen blev en egen gren har gjort vågseglingen mer renodlad än vad den annars skulle varit. I en del tävlingar poängsätts iofs också trick på vågen, men klassiskt snygg vågridning, vågval etc är till och med på dessa ställen viktigast, tror jag.

Fast även i vågsegling ligger ungtuparna på. Kauli, Fernandez, Mussolini etc har ju alla vunnit tävlingar och Kauli till och med hela cuppen som Lars påpekar. Jag tror dock inte det är någon slump att Kauli (förutom att vara en trickinnovatör) också är en av dem som pushar själva vågridningen framåt. Det finns till och med gamla Mauirävar som tycker att han rider snyggast på Hookipa och därmed har han liksom hela repertoaren och kan hålla ihop det bra nog för att vinna hela cuppen.

[ola-h]

Krister, din karakterisering av EVO och trad (typ New Wave) är bra. EVOn vill mycket riktigt svänga mycket mer. Jag brukar ibland säga att själva bottensvängen funkar precis tvärtom med EVO än med trad. En trad går lätt in i sväng och håller denna svängradien på ett stabilt sätt. När man vill gå mer vertilalt måste man lägga på mycket mer tryck och liksom pressa brädan att tighta till svängen. En EVO behöver istället mycket press (på framfoten/mastfoten) för att gå rakt fram. Man får liskom lägga på kraft framåt för att brädan skall hålla sin stabila linje. När man däremot sedan skall gå vertikalt (tighta till svängen) så räcker det i princip med att släppa lite på framtrycket och bara fortsätta hålla brädan på kant lite med bakfoten. EVOn svänger då uppåt i princip av sig själv.

Det finns givetvis fördelar och nackdelar med både varianterna. Fördelarna med trad (i bra förhållanden) har du redan kännt. Fördelarna med EVOn (i bra förhållanden) tycker jag är att man får fler valmöjligheter för hur man skall attackera vågtoppen. Det är lätt att ”i sista stund” reagera på vad vågen gör. Med en trad tycker jag man får bestämma sig lite tidigare i bottensvängen för hur man vill gå mot vågen. Å andra sidan kräver vissa sorts toppsvänger på en EVO en lite mer exakt ”setup” och då krävs den där extra förberedelsetiden man får. 62:an är iofs den EVO som jag tycker är enklast att hantera i toppsvängen eftersom den är hyfsat smal i tailen trots allt så man kan kompensera en lite taskig approach med att bara jobba runt brädan med kraft.

Annars är ett tips för EVOn om vågorna är lite större så man gör an väldefinierad ”drop in” att väldigt aktivt börja det hela med att lägga lite nedåttryck på mastfoten. Sedan drar man ned för vågen med detta tryck på och försöker att fullfölja med tryck på railen. Om man gör så här blir det nästan omöjligt att hamna i situationen att man samtidigt lägger seglet lite bakåt och svänger hårt över bakfoten redan i svängens inledning (vilket ibland är effektivt, men inte är att rekomendera på EVOn när det börjar gå fortare).

Om vi skall fortsätta analysera toppsvängen så finns det en sak som skiljer om man gör en mer eller mindre kort ”snap” (vilket är det vanligaste) eller en kraftigare helkantscarve. Om ni kollar in de flesta ”kortsvängar” så öppnar man ofta seglet strax innan och flyttar ihop händerna, sedan glider men upp mot toppen med kroppen rätt centrerad över brädan. När man sen gör själva toppsvängen så drar man samtidigt till i seglet (skotar in det liksom). Det som händer är att man trycker åt ena hållet på brädan med fötterna och så att säga håller emot med händerna i seglet. Det är som att ta spjärn mot seglet.

I den andra typen av sväng ligger man på skär en längre tid. Därför måste en del av svängens inledning liksom funka utan seglets inblandning. Man håller alltså seglet öppet lite längre tid. För att kunna göra detta och ändå vara i balans luta in kroppen i den nya svängen lite precis innan man börjar svänga. Man är lite mer ”på fall” kan man säga. Sedan läggs brädan in i sväng och liksom svänge ifatt (in under) kroppen och man har fast man redan fått ned rätt mycket svängkraft i brädan fortfarande tillgång till den ”extra kick” som man kan få genom att dra i seglet. Det är på ett sätt en lite surfigare sväng eftersom man i högra grad bara använder våg och fart, inte segel.

Att kolla en duktig vågsurfare som gör en riktigt roundhouse cutback (som det kallas när man går hela vägen tillbaka från det håll man kom från) är verkligen en fröjd. De han behålla så mycket fart tillbaka att de sedan går direkt upp i en backsidesväng och verkligen _smackar_ den sektion de strax innan bottesvängt förbi. Scotts sväng i videon ovan är en liten bit åt det hållet, men det blir ändå inte fart nog kvar att direkt smacka backsidesektionen och jag har i själva verkt aldrig sett en vindsurfare kunna göra just det.

Nå’t att träna på!

[ola-h]

The_Novice wrote:

Kul tråd, läste först titeln som Hell-rails och det stämde ju minst lika bra! 😉

Hur funkar detta på stubbie kontra klassik?
Har väl inte riktigt rätt nivå på min segling men upplever att det är svårare att använda hela railsen på EVO 62 då den är så kort, blir lätt en dykning i cutbacken istället särskilt om man har lite dålig fart, men det kanske beror på att just den modellen är extra kort snarare än att det är stubbie. Tycker annars att just det här med hela-railen biten faktiskt är goare med en klassisk, speciellt i bottensvängen, jmf med stubbie (som ju är bra på en massa annat)…

Jag tror det är en teknikfråga. En ”modell” för cutback är att man liksom först driver upp brädan på tailen och sedan låter brädan falla ned i vågen och fortsätta carva med mer rail. Då blir det lätt dyk (fast man kan ofta carve ur det dyket. Kolla Scott McKerchers sväng i videolänken jag postade en bit upp. Först kommer en extremt välavvägd sväng vid ca 1.55. Egentligen inte ”full rail carve”, men den rail han lägger i räcker tydligen gott. Observera dock att det liksom ligger lika mycker rail i hela svängen – han behåller en slags balans på det hela. Sedan går han ned och gör en cutback till (framför en simmande fotograf som kanske ”störde”) och där går han först upp på tailen för att sedan driva ned nosen som går under vattnet ett tag.

För att få till de där riktigt kraftfulla svängarna tror jag man skall sikte på att uppnå den där balansen som finns i Scotts första sväng (även om man aldrig kommer nå hans nivå, förståss). För att kunna göra det måste man redan innan svängen lägga upp det hela rätt. Det är liksom som att man måste fördela den totala kraft som finna att tillgå över en längre bit av svängen.

Jag tror alltså att man kan göra den här sortens svängar även på EVO (och även om Scotty kör på en Acid på bilderna så vet jag att han gör samma svängar på sin EVO). På ett sätt är en EVO shape lättare att få ned mycker rail på eftersom det är mindre kurva i outlinen (förutom längs fram, så det är nog ingen ide att pressa ned den ändå till nosen som JP). Din EVO 62 har dock lite mer krök i outlinen, men rätt mycket ”rail power” kan man få på även med den.

När det gäller bottensvängen tycker jag en EVO-brädorna sitter lika bra som en trad, men de ger inte samms direkta feedback, dvs de känns liksom lite simmigare i känslan när det går fort än en bra trad-shape.

Lars K: du som föredrar bottensvängar borde dra till Maui och segla Kuau när det är stort och cross off. Då kan ”bottensvängarna” bli 200m långa i full jävla superspeed innan man vågar sig på att försiktigt gå upp mot vågen och göra någon slags svängliknande riktningsförändring för att sedan gå ned i 100m bottensväng till.

[ola-h]

Har samma problem, i alla fall om man gör en air där man går någorlunda vertikalt mot vågen och sedan liksom ”svängen i luften”. Jag har funderat ut att man troligen bör sträcka framhanden lite mer i luften. Det ger vinden lite mer chans att räta upp ekipaget tidigare. En air med tweak är på sätt och vis lite som en tabletop. Vinden i seglet kan hjälpa till med mindre justeringar, men i princip måste avhoppvinkeln (typ hela ekipagets riktning och rotation) passa ihop med hur man vill landa. Det ÄR ju rätt svårt att få ihop det eftersom själva vågträffen dels måste kicka iväg hela ekipaget inåt för att man skall landa i vågen, sedan måste man ha precis lagom mycket rotation (både horisontellt och vertikalt) för att landa rätt. Själv får jag ofta bara till det ena (om ens det) antigen landar jag i rätt vinkel bakom vågen eller så ladar jag som på dn bild fast i vågen. Det är väl bara att öva mer på tajmingen, men det är ju inte direkt så att man kan gå ut och lägga på några schyssta airs varje dag i det här landet.

Fast det bästa tipset är väl att göra din air 1.5-2m högre så du får lite mer tid till justeringar i luften.

[ola-h]

jonatan wrote:

Ja, det känns som man tar till ”kraftsvängen” när man missat med timingen istället för att göra det med flit.. Det är lätt hänt att man bara får spinout om man har för mycket fart, kanske därför de lägger ner så mycket av brädan i vattnet? det gäller kanske att ha mycket mastfotstryck?

Jo, jag tror också att man måste ha lite mastfotstryck, men det gäller också att redan från början lägga upp svängen för att kunna hålla tryck länge genom svängen. Att kunna göra det har mycket att göra med hur man hanterar seglet i början av svängen.

jonatan wrote:

Om man jämför de två svängarna så kör jag ju på en 66-liters bräda på den senare och en 87:a på den förra. Det kan ju ha påverkat resultatet något..

De stora grabbarna kör väl relativt små braädor fortfarande? (visserligen med vågor som matchar, men ändå)

Jo, de flesta av hotshotsen kör små brädor och Polakow kanske minst av alla relativt kroppsvikten. Det är dock rätt svårt att välja storlek här i Sverige där vågorna oftast inte ger lika mycket push. Å ena sidan är det bra trädning att lära sig få fart på småprylarna även i Sverige. Å andra sidan blir oftast ändå inte farten direkt tokhög och när man då lägger på svängen finns det inte så mycket att trycka mot så topsvängen blir lite mesig rent ”tryckmässigt”. Jag har tidigare kört mycket småbrädor och gör det ibland nu med, men om det är dåligt med tryck i både vågor och vind så kör jag ibland också rätt stora brädor (typ EVO 80). Visserligen får man då lite fart på köpet, men man måste i gengäld lägga mer tryck på railen i både toppsväng och bottensväng vilket jag gillar när man kan göra. I den meningen kan det i lite segare förhållanden bli mer känsla att köra en större bräda än en mindre, även om man skulle lyckas få hyfsad fart även på den mindre.

På Hookipa är det förståss en helt annan sak. Där har man i princip alltid tillräckligt med fart på vågen och om man väljer en större bräda där så är det endast för att kunna ta sig runt och positionera sig på vågen lite bättre i icke planingsvind.

För att kolla in Scott McKerchers klassiska toppsväng, ta en titt 1.55 in i videon från dag ett på Aloha Classic:
http://www.jp-australia.com/podcast/alohaclassic02.mov

[ola-h]

Fan, när jag ser Jasons carve blir jag såååå sugen på att segla och Calles carve spär på. Både ”roundhouse cutback” och enhandsförsök passar egentligen rätt bra att testa här hemma: Roundhouse när man liksom seglar ifrån vågen och vill gå tillbaka och hämta fart och enhands när vågen inte erbjuder så mycket intressant att smacka på.

När jag var liten och började åka vattenskidor så gällde det ”att ha mycket sprut” (ingen felaktiga associationer alá senare tiders gummidiskussioner, tack…). Min 4 år äldre kusin var bäst i sjön och drev upp rejäla kaskader i svängarna. Jag minns än idag när jag blivit sådar 15 år och fick se på en bild att jag hade ”mer sprut” än kusinen. Inte helt fel för självförtroendet.

Både Calles och Jasons svängar visar upp en sån där lockande kaskad som inte bara är lösa droppar utan lite mer av ”vattenvägg”. Det vore kul att se en bild på Jasons sväng från andra hållet så att man kunde se tydligare att kaskaden börjar ända farm i nosen. Man borde nog oftare ladda på kraft i svängen. Mera sprut!