ola-h
Forumsvar skapade
-
Man får nog gå ett par snäpp djupare in i fluidmekaniken för att koma vidare i analysen. En dubbelt så tung seglare behöver ju dubbelt så mycket (”dynamisk”) lyftkraft, men hur påverkar det friktionen mot vattet? Hur mycket större bräda måste den tyngre seglare ha för att kunna trimma brädan optimalt? Hur mycket mer friktion ger den större brädan? Hur mycket större segel och hur mycket mer friktion inducerar det relativt den extra kraften?
Sedan skulle jag tro att förutom möjligen i de allra, allra bästa förhållanden kommer acclerationsfasen också vara avgörande och gissningsvis måste en tyngre seglare kompensera med ännu mer segel, fena och bräda för att få acceptabel accleration.
Historien visar nog ändå att storlek lönar sig när det gäller de verkliga topphastigheterna, men frågan är hur det ser ut i ”svenskregistret” 30-35 knop? En anledning att det kan vara intressant att jämföra i ett sådant register är att det finns mycket mer olika material att tillgå som är optimerat för de hastigheterna och därmed blir det enklare för olika seglare att välja välanpassat material.
-
joth wrote:Allt detta snack om vikt etc… Men om man istället tog fettospeedaren med sitt feta segel och speedbräda och förminskade den så att vikten blev i min klass typ 73Kg.//Jonas
Jag _tror_ personligen att det i mycket hög grad går att designa prylar för lätta seglere, men jag tror inte det är så enkelt som att skala ned allt. T ex skalar ju inte volym och area på samma sätt och om du (hypotetiskt) skalar en bräda så volymen blir hälften kommer arean bara skalas med en faktor 0,63. Det är ju därmed inte glasklart hur prylarna skall anpassas i storlek och design. Ur den här sortens argument kan det mycket väl spira en lite tanke om att det faktiskt finns en optimal vikt för att segla fort. Man kan jämföra med tankar från evolutionsteori om hur det verkar finnas en optimal storlek för ett djur som lever på ett viss sätt. Det är ju t ex svårt att tänka sig en gräshoppa i elefantstorlek. En anledning är just att när man skalar upp gräshoppan till (först) dubbla volymen därmed ungefär dubbla massan så blis musklernas tvärsnittsarea (som huvudsakligen kan sägas motsvara styrkan) bara 0,63* större. Lite off topic och egentligen bara ett löst ovetenskapligt resonemang, men kanske fattar ni poängen.
-
LÄCKERT! Vore kul att se själva filmen.
-
Om det ser bra ut kommer jag kanske ned, men jag är sugen på Torö också. Dock är min fru bortrest två veckor och jag är ensam med båda barnen. Men det finns ju mostrar, mormor, morfar, farmor, farfar etc så en liten dagstripp borde gå att klämma in. Måste till Landvetter och hämta lite nya brädor i alla fall.
Om sanningen skall fram hoppas jag dock snarare på fin sidvind än onshore, men det finns ju teknik att fila på även där…
-
manno wrote:Fattar inte det roliga med onshore i läjet =)
Det roliga låg väl snarast i utmaningen att överhuvudtaget kunna göra något av förhållandena, men så småningom begav vi oss till Åsa och tajmade vindskiften och fick lite sidvind också.
För att fortsätta analysera och få lite mer solid teknik att titta på istället för mina halvtaskiga försök letade jag fram en sekvens på Kevin Pritchard ur datorn. Jag fotade detta under årets WC i Guincho. Det är inte rak onshore utan snarare 30-40 grader cross on.
Några detaljer jag tycker är intressanta:
Bild 1-3: Kolla hur han går in i svängen dels väldigt högt på vågen och del i full fart. Det gäller verkligen att våga lita på att brädan sitter för att göra detta.
Bild 4: Tack vara den tighta (men snabba och kraftfulla svängen) i 1-3 ligger Kevin i deta läga fortfarande nära vågen. Den här bilden visar en rätt intressant position där seglet å ena sidan är rätt utskotat men Kevin fortfarande hänger fram vädigt mycket. Det här är nog något att öva på för alla som vill lyfta vågridningen i onshoreliknandeförhållanden ett par snäpp.
Bild 5: Här är Kevin i den där lite konstiga ”vänta-positionen” när man samtidigt vill fortsätta svänge upp mot vågen och börja luta sig ”nedåt” för att få med sig kroppen i tillbakasvängen.
Bild 6: Bang: perfekt träff på läppen. Notera hur seglet är precis på gränsen till att backvinda. Kevin flyttar inte ihop händerna så mycket och en anledning kan vara att man kan behöva bända lite extra i seglet för att få det med sig på toppen.
Bild 7-8: Löppträffen är som sagt perfekt och Kevin får med sig lite extra flygenergi. Bara att landa i skummet och köra vidare. Grymt imponerande cross-onshoresegling, tycker jag. När man sett det i verkligeheten vet man också at det är bra fart genom hela svängen och dessutom snyggt ”flow”.
Det som är nytt i den här tekniken är som sagt hur han inleder svängen och att han svänger rätt mycket över framfoten trots att han skotar ut seglet en del.
-
Jag blir alltid inspirerad av att segla med mina kompisar, Fredrik och Johan (icke-konfande vindsurfare: de finns!!!) Mats Oljons, Calle. Det är inte så ofta det blir av och därför är det kul. De som gillar samma sort segling som jag och seglar på samma ställen är också inspirerande: Mag, Ola P och resten av ”Ljungskilegrabbarna”. En anledning att jag gillar att segla med Ola P är att han ju är att par år yngre än jag och tillhör ”freestylegenerationen” men ändå prioriterar vågridningen (som ju är min grej, liksom). MC och S.. gillar jag också att segla med.
Sedan är det ju alltid grymt inspirerande när man får segla bland proffsen på Maui. En kille som Josh Stone insprirerar till att ladda (trots att jag inte känner honom). Med ltie eprsonlig kontakt blir det dock ännu lite mer spännande. Jag fick t ex vara med och testa vågbrädor med bl.a Kevin Pritchard i höstas. Det blev en liten extra sporre när han liksom körde cirklar runt mig och slängde en glad blick över axeln när han la en kirurgskarp sväng innen i en läpp på tre meters höjd strax ovanför mig.
Jag bir också alltid inspirerad när jag seglar hemma i Örebro. Det är seglare av alla oliak klasser och på både nya och gamla prylarn, men entusiasmen är grymt sporrande.
Annars är två av mina favoritseglare när det gäller att inspirera på vattnet redan nämnda: Marcus Bohman har som Oåxen redan nämnt en slags kombination av självsäkerhet och glädje. Han laddar fett på hopp men är troligen också en av Sverigens bästa vågseglare. Det är alltid kul att segla med Mackan.
Jeppe Blomberg är också grymt kul att segla med. Dels för han laddar. Dels för att han (nästan) alltid är glad och positiv på vattnet. Alla roligast är det att segla med Jeppe i stora vågor och lätt vind på Maui. När alla andra kompisar tvekar att gå ut är det Jeppe som riggar och sticker ut utan tvekan. Han intebara inspirerar utan ger också välbehövliga tips om hur man skall hantera förhållandena. När jag varit på Maui utan Jeppe har det ibland blivit till att sticka ut själv i chansartade stora/lätta förhållanden eller kanske åka till Kanaha fast Kuau egentligen skulle varit mer spännande. Med Jeppe på plats får en fegis som jag alltid den draghjälp jag behöver.
För övrigt är också Jeppa och Calle N inspirerande för att de är duktiga på att välja bra vågor (oavsett ställe). Det gäller även Mag.
-
Att lägga till Jeppes utmärkta redogörelse är att själva IMCS-mätmetoden inte är så lysande. Även mycket små variationer (som kan finnas mellan olika examplar av samma mastmodell) verkar ge förvånansvärt stort utslag på IMCS. Så, det är svårt att finna ut små (men ibland avgörande) skillnader mellan master genom att bara kolla på angivna IMCS-värden.
När det gäller Gaastras segel vet jag att de är sydda för lite mer toppstyva (eller mittenmjuka) master än de flesta andra. Det finns dock många som kört Powerex i Gaastra med bra resultat.
-
Utan att vara någon speedexpert så är jag inne på Nivice linje. Jag tror helt enkelt att tunga seglare är betydligt mer benägna att satsa mot speed. Jag har i ett par år haft liknande teorier inom vågsegling (eller ”allmän segling” om ni vill). Det verkar som de flesta seglare snarare ”tränar” (och förbättrar) det de är bra på än det de är dåliga på. Lätta seglare har från början en liten fördel när det gäller att plana tidigt och blir sedan allt bättre på detta (kanske til ochmed väljar material för att plana tidigt). Tyngre seglare sätter istället sin stolt het i att kunna ladda i supermycket vind etc.
Lägger man till detta det faktum att de flesta prylarna i någon mening är optimerade för ”medelviktare” så får man ytterligare en förklaring till att det ser ut som det gör.
Enligt referat från en kompis så menar t ex Anders Bringdal att det BARA handlar om att ha prylar som är perfekt avpassade för sin vikt. Min oinitierade gissning är att det ligger väldigt mycket i detta. Jag tror (fortfarande lika oinitierat) att det finns extremt mycket att göra när det gäller att optimera materialt för oss lättviktare.
-
Mag här på konfen var där för några år sedan. Grym segling enligt de videor han visat mig. Stort och snabbt.
-
De flesta fenorna pasar även i korta boxar, men om fenen ser ut att vara väldigt lång (typ weed) kan det vara värt att kontrollmäta.
-
Det är ju en svår fråga. Som Oåxen säger VILL man ju lite på folk. Dessutom vill man ju att affärerna skall gå smidigt utan en massa uppdelade betalningar och dylikt. ”Herr Oregistrerad” (eller fru eller fröken, vilket framgår inte) verkar hävda att problemet försvinner om man inte skickar pengar i förväg. Då missar han ju dock möjligheten att den som får brädan inte betalar. Så, i slutändan handlar det alltid om förtroende. Utan förtroende får man helt enkelt träffas eller köra någon lösning liknande pay-pal, payson, efterkrav etc. Själv har jag dock ännu inte tillgripit detta utan mer eller midnre gladeligen skickat iväg mina prylar och hoppats på att pengar skall komma in. Det har det alltid gjort också.
Man kan möjligen tycka att affären som denna tråd handlar om borde förbli en sak mellan de två inblandade samt möjligen rättsväsendet. I ljuset av vad jag skriver ovan tycker jag dock det är större än så. ALLA som köper och säljer begagnat blir ju nämligen påverkade av att förtroende för andra vindsurfare minskar och misstänksamhet ökar. I förlängningen påverkar ett sådant minskat förtroende hela gruppen av svenska vindsurfare. Måste man låsa den kvarvarande brädan på taket när man är ute och seglar? Måste man rigga ned och plocka med sig prylarna när man tar en paus och åker och käkar lunch?
Så, förutom att jag tycker synd om donpedro som hamnat i kläm här så skulle jag också _personligen_ vilja se att det ordar sig för hela gruppens skull. Om Holma i fortsättningen vill se sig som en del av den gruppen borde det ligga i hans intresse också. Om det nu skulle vara så att Holma81 helt enkelt inte har pengarna är det väl bättre att han gör upp någon slag avbetalningsplan än att försöka slingra sig ur.
Sen kan jag ju säga att om det varit jag som blivit lurad skulle jag blivit grymt irriterad, direkt åkt till Varberg och agerat ett par snäpp ”mer explicit” än donpedro.
-
Jeppe och andra som varit med ett tag: Vem hittade egentligen Torö? Vem berättade t ex för dig Jeppe om Torö för första gången?
-
Bjarke wrote:Ändå mer interessant blir det när det är snack om teamseglare eller andra, som man vet inte har betalat full pris heller.
Detta är en intressant fråga. Skall teamseglare sälja billigare bara för de köpt billigare – som en slag återtjänst till sporten, typ? Det är möjligen ett rimilgt argument, men jag tycker inte det håller. Jag har själv bra priser på Starboard, men vill givetvis ändå få så mycket betalt för mina brädor som möjligt eftersom det ju knappast blir några vinstaffärer i slutändan. Dessutom känner jag ett visst ansvar mot andra säljare och eftersom jag huvudsakligen säljer grejor så är jag helt enkelt intresserad av att hålla begagnatpriserna höga. Vidare känner jag det lite som att jag skulle underminiera de lokala försäljarna av nya prylar om jag sålde nästa nya till vrakpriser. Å andra sidan är det ju smidigt att få prylarna sålda snabbt och det talar för lägre priser. Det är den här sortens argument som jag själv brottas lite mer när jag avgör vilka priser jag sätter ut mina prylar för. Kompromisser, alltså.
-
fastforward wrote:Jag tror att orsaken till varför priserna kan hållas uppe på begagnatmarknaden delvis beror på att vindsurfing är en såpass liten sport. Man kanske inte är lika benägen att tokpruta på ett segel om chansen är stor att man möter säljaren igen nästa gång det blåser SSV på Fituna – man vill upprätthålla ett bra anseende helt enkelt.
Fast detta ser jag inte som ett problem. Det handald ju bara om huruvida det finns ett pris som en person kan tänka sig att betala och en annan kan tänka sig att sälja för. Det är ju liksom ingen personlig skymf om någon kan tänka sig att köpa min Aero för 3000:- (om han får) även om jag vill ha 8 papp för den. Det enda resultatet är att det inte blir affär. Som _extremt_ van köpare av både nya och begagnade prylar ser jag detta som helt odramatiskt. Det händer ofta att jag köper något för att priset är superbra som jag aldrig skull köpa till ”marknadsvärde”. Jag vill ha prylen men _för mig_ är den inte värd ”marknadsvärdet”.
Man kan säga att priset man kan tänka sig köpa för är en relation mellan det personliga behovet och hu mycket pengarn man har. Det är först om man börjar tjata om ”vad grejjen _egentligen_ är värd” som det kan bli problem. Då antyder man kanske att säljare försöker luras på något sätt.
-
”The HCL technology also includes an on-the-fly compliance adjustability function for additional tuning and range.”
Detta låter intressant. Om jag fattar det rätt är flexen i dessa paneler justerbar. Om det var jag som designade skulle sett till att denna justerbarhet kunde göras från bommen, t ex via att den sköttes med en tunn spectralina som gick från akterliket genom de flexpaneler som går ändra fram, sedan ned genom maststrumpan. Det är ju lite ”old technology” – ni minns väl de ”leech lines” som fanns förr – men med ett mer väldesignat flex i seglet skulle man kunna få rätt mycket effekt på detta gissar jag.
