ola-h
Forumsvar skapade
-
Det är faktiskt tvärtom, kan man säga. IMCS är styvheten och MCS något som i praktiken är rätt ovidkommande. Problemet är att IMCS (som motsvarar den verkliga styvheten på maströret) inte är så lätt att mäta. Det hela funkar enligt följande: Tänk att du har en jättelång pinne, som är lika styv hela vägen. Kapa till ett par olika långa bitar. Säg en som är 5 meter lång och en som är 0.5 meter lång. Lägg de två bitarna på bockar och häng 30kg mitt på (som vid MCS-mätning). Förutsatt att båda pinnarna håller så kommer förstås den långa att böja ned mycket mer (och därmed ge ett lägre MCS-värde). I princip är det en slags hävstångseffekt som är inblandad.
Framsynta fysiker insåg för länge sedan hur allt detta hänger ihop och det visar sig att kvadraten på längden är signifikant för nedböjningen. Det är därför kvadraten på förhållandet mellan längden på masten man mäter (vill finna IMCS för) och längden på en ”standardmast” kommer in vid beräkning av IMCS.
Så IMCS är alltså ett sätt att mäta styvheten på maströret på ett sätt så att rörets längd inte spelar någon roll.
”Standardstyvheten” på master har ju ett tag varit 460/IMCS25, 430/IMCS21, 400/19, 370/17, 340/15). På korta master har jag en känsla av att man börjar frångå detta och göra de korta masterna mjukare, typ 370/16 och 340/13.5. Dessa kortisar kommer då, liksom de längre masterna, nästan hamna på MCS 25. Varför ett konstant MCS-värde (t ex 25) skulle vara bra är dock en fråga jag inte kan svara på.
Men oavsett detta så är den verkliga styvheten på Staffans 400 och 430 olika. 400:an med förlängare kommer vara mjukare än 430 utan förlängare. Om förlängaren skulle råka vara ungefär lika styv som maströret är så kommer en 400/19 mast förlängd till 430 att ge ett IMCS värde på just 19 (och inte 21). MCS-värdet på den förlängda masten skulle hamna på ca 21.7 (och inte 25).
-
Jo, kladdmån finns det säkert och visst är det bra att allt inte är entydigt.
För att klargöra lite så var det alltså olika märken och modeller som SURF testade. Huruvida det skiljer mallen olika exemplar av samma modell vet jag inte. Troligen gör skiljer det lite även här, men långt ifrån en hel IMCS-grad, om jag får gissa. Högkvalitativa master görs trots allt i en väldigt kontrollerad process, långt mer kontrollerad än t ex sandwichbrädor (som ju typiskt varierar +-5% i vikt, dvs flera hundra gram uppåt och nedåt).
-
Värt att kommentera är att de allra flesta master av en given längd idag har samma IMCS angivet på dem: T ex är den övervägande parten av alla 400-master angivna som IMCS 19. I verkligheten skiljer det dock rätt mycket mellan olika master och i ett test som SURF gjorde på skinnymaster (alla utom en angivna som IMCS 19) så fick de världen på mellan ca 18.5 och 20.7, dvs en skillnad på dryga 2 IMCS steg. En sådan skillnad är mycket tydligt märkbar vid segling. Troligen gäller motsvarande också ”vanliga tjocka” master. Till räga på allts skiljer sig dessutom helt säkert masternas böjkurva minst lika mycket, även om de besrkivs som constant curve.
Så, I praktiken är numer IMCS inte att lita på. Provriggning, provsegling eller andras erfareheter är ett nödvänding komplement om man vill vara säker på att hitta en passande mast till sina segel.
-
Jag är ingen riktig expert på detta, men jag har mina aningar…
1. Prepreg handlar om att man dränker in fibern i epoxi någon gång innan man lägger den på masten. Motsatsen är att man först lindar upp fiber på masten och sedan dränker in helamskiten i epoxi (lite förenklat). Prepreg kan göras på olika sätt och när det är riktig hightech så kan fibern komma direkt från fabrik indränk i epoxi och sedan nedfryst så att inte plasten skall härda. Prepreg står, som du kanske nu funderat ut, för pre-impregnated, dvs förimpregnerad. Använder man en prepregprocess på rätt sätt kan man lättare kontrollera hur mycket plast laminatet kommer att innehålla och detta är en viktig detalj när det gäller både hållbarhet, vikt och responsegenskaper. Prepreg i sig garanterar dock ingen kvalitet på masten. Det finns väldigt många olika kvalitetsnivåer på kolfiber och det går att använda hur låg kvalitet som helst kombinerat med en prepregprocess. Om en kolmast BÖR vara prepreg? Det är svårt att säga generellt, men de flesta högprestandamasterna är tillverkade med en prepregprocess, så vitt jag vet.
2. Jag det är stor skillnad mellan olika master. Precis som med brädor finns det ett fåtat fabriker som tillverkar kolfibermaster. Master från samma fabrik kan så otroligt lika ut på ytan. Ändå kan det skilja hur mycket som helst i prestanda. Det går inte att se utifrån på en mast hur hög kvalitet på fibern man använd. Det går heller inte att se exakt hur fibern är upplag inuti masten och det går inte att se hur mycket tanke och produktutveckling som ligger bakom. Precis som med brädor (Cobrafabriken) har varje eget märke som tillverkat master i en viss fabrik ensamrätt på sina tekniker och skall du starta ett eget mastmärke går det alltså inte att gå till fabriken som tillverkar Powerex och säga att ”jag vill ha exakt samma mast som de har”.
Det framgår inte om det är skinnymaster eller racemaster du är intresserad av, men när det gäller skinny, så är Simmers mast tillverkad av Powerex och är sånär som på några mindre detaljer identisk med Powerex RDM. Denna mast har mycket gott anseende hållbarhetsmässigt (tillsammans med NoLimitz och kanske någon till i topp). Den ligger lite ”mitt i fältet” när det gäller böjkurva, respons och vikt. Challenger vet jag inte vilka som tillverkar och inte heller hur kvalitet, styrka och respons ligger till. Simmer är alltså ett mycket säkert köp. En mast är som du förstår inte så lätt att tillverka och kraven på en mast är enorma. En bruten mast är inte bara tråkigt utan ett sådant missöda kan också medföra trasigt segel, en lång och kanske besvärlig simtur och kan också kosta dig mycket tid på vattnet. Därför skulle jag personligen satsa på en mast med ett bra rykte framför att spara några extra kronor.
Hållbarhet är ju svårt att testa, men när det gäller respons, böjkurva med mer är det att rekomendera att provrigga, och helst provsegla, sina segel med de master man är intresserad av innan köp. Det skiljer mycket mellan olika rdm när det gäller detta.
Själv har jag kört skinnymaster från Powerex, Nolimitz och Gulftech och dessutom provriggat lite med Gun. Gun är märkbart styvare och Nolimitz är mjukare och har en något annorlunda böjkurva som inte passar alla segel (mina SO passar det dock bra). NoLimitz har fördelen att de är extremt tåliga i ytskiktet och inte känsliga för sol eller mekaniskt slitage. Detta är grymt skönt. Powerex är som sagt ”middle of the road” på alla sätt. Gulftech är lite lättare och ett tydligt steg snärtigare utan att vara märkbart styvare (tidigare Gulftech 100 var dock lite styvare, dock inte lika styva som Gun). Till och i 340-längd känner man att GT har ovanligt bra respons. Böjkurvan hos GT 100% Needle är också lite mer lik den hos en standarmast och GT böjer t ex lite högre upp än Powerex.
-
… och priserna på Razor 2003 var ju grymma och detta är förstås otroligt bra köp om man är på jakt efter en radikal vågis. Lite inofficiellt sådar så är rockerkurvan hos Razor 2003 Kevin Pritchards favorit (Kevin seglar Starboard, men liksom de flesta proseglare kör han brädor från diverse andra shapers på Maui. I Kevins fall är det rätt ofta brädor från Mark Nelson som shapat Razor).
-
Mark Stone har för övrigt också shapat Starboards nya barnvågbräda, ProKids Acid 48 (48 liter alltså), som hans son Jaeger Stone, 13 år, kör på bilden nedan.
-
Vad var det för mast, då? Märke, längd, modell?
-
Bra att kvittot kom fram. Z-taper är dock inte riktigt en ”äkta” rdm och den har tyvärr visat sig inte vara så hållbar (vilket många av Naishs teamseglare kan skriva under på). Detta är et problem denna mast delar med en del andra ”semi-rdm”. Förresten, vart (på masten) gick den av?
-
Jag tror Staffan har rätt i dessa teorier. Möjligen är detaljen on ducktailen inte riktigt som jag tror. Jag tror snarare att denna lilla avfasning inte spelar så stor roll och i praktikan inte hjälper näämnvärt vid de ”fellandningar” Satffan skiver om. Snarare tror jag brädans helhet, spelar roll. Om man har trycket på brädan rätt, han ”vinglar till” lite eller om tailen går genom ett litet chop så kommer brädan glida igenom i princip oavsett tailutformnin. Det omvända gäller om amn verkligen belastar brädan fel, då hjälper ingen tailutformning utan man kommar skära ned sig.
Jag tror det funkar ungefär som nosen på en vågis. Om det är lite flip längst fram eller ej spelar ingen roll när det gäller om brädan kommer dyka ( efter en toppsväng t ex ) eller ej. Det är för övrigt rätt ofta som man i en toppsväng skär med nrädan så hela nosen dyker under vattnet. Har man då bara rätt typ av tryck på brädan så skär den lugnt upp igen (se t ex sista sekvensen på http://www.math.chalmers.se/~olahe/Surf/hookipa020315.html )
Å andra sidan väger mina teorier lätt här eftersom jag precis börjat med lite freestyleövningar. När jag fått segla lite mer så skall jag återkomma med en recension på mi FreeSex 84. Om jag seglar samtidigt som Staffan eller Ola P någon gång kan vi ju kanske lånbytas.
-
Skriv gärna och berätta exakt vilka master det var du knäckte samt hurm gamla och slitna de var.
Peronligen (som jag skriver ovan) tycker jag att en mast absolut inte gå av vid vanlig segling. Vad som är vanlig segling (för masten) bör ju dock relateras till vilken typ av mast det är. För en racemast eller högprestande freeridemast tillhör nog inte vare sig hårda kastfall eller bakåtloopar (som kan göra att det snärtar till rejält i masten) kategorin vanlig segling. Vågmaster eller mer allroundmässiga freeridemaster skall dock knappast gå av i de situationer du beskriver. Då är det antingen en dålig mast eller en skadad/sliten mast.
En bra rdm går garanterat inte av i landningen efter ett hopp.
-
Alubom tycker jag kan vara helt OK, i alla fall om man som jag kör mestadels små segel med korta bommar. Givetvis ger en kolbom lite skönare känsla och bättre hållbarhet över tiden (i allmänhet), men skillnaden mellan standardmaster och rdm tycker jag är betydligt större (även om man egentligen bör uttala sig något mer nyanserat om detta med tanke på den stora variationen inom mastutbudet både när det gäller sdm och rdm).
Om en mast går av genom ”vanlig segling” så är det antingen en feltillverkad eller felkonstruerad mast eller en mast som på något sätt blivit skadad tidigare. Med lite otur går det säkert att bryta en hyfsad vågmast även på Sverigen ”mjukare” stränder, men med en bra mast lär det inte vara lätt. Själv är jag knappast någon stor mastbrytare, men de 6-7 master jag kört av har alla fått mista livhanken utomlands (alla i Guincho, när jag tänker efter). Sedan jag bytte till RDM (2001) har ingen mast gått av. Däremot ser man på Maui en hel del avbrutna RDM och vissa märken har haft ett rätt tveksamt rykte. När det blir stort, typ en bra bit över mast, så tror jag det är rätt lätt att köra av vad som helst med lite otur. De bra skinnymasterna håller dock MYCKET bättre än även de starkaste masterna med standarddiameter (typ tidal wave) och skillnaden mot standardmaster som är lätta och snärtiga (typ NP X9) är förstås ännu större. Detta enligt till exempel personer som sysslar med uthyrning på Maui och därmed ser otroligt mycket trasiga prylar.
För övrigt tror jag inte att vi kan få någon rättvis statisktik på masthållbarhet ens om alla ”konfare” skulle rapportera in. Det är ett för litet urval som dessutom troligen är skevt fördelat när det gäller hur bra master man kör och hur mycket och hårt man kör.
Kanske kan vi dock hitta några riktiga ”rötägg” på marknaden om alla rapporterer in sina avseglade master.
-
Viper Wave är säkert bra master och jag håller med om att det troligen är bäst att ha Nortmaster till sina Northsegel.
När det gäller dropshape i allmänhet skulle jag dock säga att de ligger närmare vanliga (moderna) master än RDM. Det finns ganska många exemepl på dropshapemaster som inte direkt rosat marknaden med sin hållbarhet. Specifikt om Viper Wave har jag dock inte hört något negativt när det gäller hållbarheten.
-
Första gången (1992) jag var i Portugal, Guincho närmare bestämt, gick fyra master, en bom ett segel och en bräda första två veckan. De två första masterna var några av de första vågmasterna med kolfiber, tillverkade av Ampro för Gaastra. Masterna var nog egentligen rätt starka, men hamnar man lite fel i en våg kan vad som helst gå av med lite otur.
Sedan rdm-eran inleddes har jag dock hunnit med ett Guinchobesök (och tre Hawaiibesök) med rejält med spolningar utan mastbrott.
-
Det skiljer rätt mycket från bräda till bräda, både i den verkliga volymen (relativt den angivna) och i ”flyt och storlekskänslan” som en viss bräda kan ge.
-
Hmm, det är inte så lätt att förklara detta via det skrivna ordet, men i princip så tror jag det handlar om att du måste få fram seglet snarare än att styra emot med fötterna. Ofta handlar det ju om knappa planing i detta skede, och då funkar ju inte fotstyrning så bra. När du seglar i lite långsam fart så reagerar brädan mer som en gammal pråm , dvs styrs rätt mycket med seglet. Seglet akteröver ger att brädan lovar upp och omvänt. Så, häng ut lite i seglet och håll det lite ”framför” dig. Som omväxling kanske du kan prova att gå i stropparna innan du krokar i, det ger dig mer frihet att röra seglet.
