rasmus_w
Forumsvar skapade
-
Man tar sats, springer några steg, slänger skimboarden precis i vattenbrynet, hoppar på och surfar några meter på den tunna vattenfilmen just i strandkanten. Om det finns tillgång till shorebreak kan den duktige styra upp i breaket och prova lite aerials och annat.
-
Det kan vara riktigt bra fart i sjöbrisen hela sommaren, men det kan också vara totalvakuum i några veckor. Fast sällan hela sommaren, bara tills jag rest hem från Öland eller så. 🙂 Framåt sensommaren kommer ju vindarna för det mesta igång i hela landet och då får Haga absolut sin beskärda del.
Haga är kanon för nybörjare, långgrunt till max. Möjligen kan man behöva traska rätt långt ut innan man kliver på brädan, det är som sagt väldigt långgrunt. Jag har sett det rulla in lite dyningar på Haga men det är ovanligt, det är oftast rätt platt. Byigt… När Ölänningarna tycker vinden på Haga är byig så njuter vi stockholmare över hur jämn och fin samma vind är. När Ölanningarna tycker vinden är jämn, då är den…jämn.
När man inte surfar? Finns massor att se, äta, bo… Se: Himmelsberga, Vida-museet, Borgholm, Eketorp och mycket mer. äta och bo får nån annan ta om nån orkar.
-
Ett alternativ till: Naish Ripper och miniripper. Verkar lite svårt att hitta info om dem men de verkar finnas kvar. 2.5 och uppåt körs med standard 340-mast, miniripper (2.0 och neråt) har sina egna master och bommar. De är miniatyrvarianter av de vanliga vågseglen och har ju visat sig funka även för vuxna i hårdare vind.
-
Jag hade rashguard när du och jag var ute på Torö för några månader sen. För mig funkade det.
-
Tillägg om bommar: Dra inte bara ut förlängningen, skjut in den också, så vet du om den kärvar eller inte. En kärvande bom kan bero på att man riggat på en sandstrand, eller på att bomrören böjt sig. Jag har en bom som kärvar och i det fallet vet jag att den böjt sig av mina ikrokade hopp.
-
@Spray 396415 wrote:
Problemet för mig är att jag inte når upp till tamparna och dess konstruktion blir jag fan inte klok på, hur länger man fanskapen!?! Har frågat om detta förut med fattar fortfarande inte. Måste man vara doktor i partikelfysik för att förstå hur NPs justerbara tampar funkar..!?
Jag brukar (som rasmus sa) ”hoppa” för att nå tamparna, vilket oftast resulterar i att jag tappar balansen mot lä och följdaktligen följer efter likt en vante. Detta resulterar oftast i att jag landar på masten med antingen ryggen eller låret först, ajaj.
Finns det något mått på hur hur långt ner tamparna ska nå för en nybörjare? Hur långt ner ska jag ha dom?
Är det inte en ögla att dra i för att förlänga och en annan för att förkorta tamparna? Det brukar se ut ungefär så i alla fall. Men de kanske som sagt redan är i sitt längsta läge.
Det där hoppandet går att göra smärtfritt (fast jag brukar försöka undvika det helt, om det händer är det snarare för att jag kliver ur stropparna för att jag tappar planing i ett plötsligt vindhål) genom att man pressar hårt neråt på bommen med bägge händerna. Men det är likförbannat svårt, jag brukar ofta ramla bakåt när jag gör det.
Som sagt kanske du ska ha längre linor men du kan också prova att vänta med ikrokandet tills du står i stropparna. Det kan hända att det blir enklare då.
-
@dr Masse 396352 wrote:
Första delen av ditt inlägg förstår jag knappt.
Vilken del? Det där om 30+? Jag tror att om jag skrev nåt om det så handlade det om att Falle och Rambo hade fel (för styv) mast i den där 2.2:an. Det tog jag upp på Maui sails forum härom veckan och då fick jag svar.
-
@fredrik.ygge 396340 wrote:
Nu blottar jag stor okunskap (igen), men utan att fråga o.s.v.: Vad är delaminering? Trodde det var när laminatet släppt från kärnan.
Det är det också. Jag kan för den delen tycka att Svenne ägnar sig åt lite hårklyveri men han har rätt. Om kärnan ger upp så har jag för mig att den ”delar” på sig, dvs det är inte bara laminatet som släpper utan ett mer eller mindre stort sjok av laminat släpper också från resten av kärnan men sitter kanske kvar i laminatet.
Ur reparationssynvinkel är Svennes påstående inte hårklyveri alls. Om det bara är en delaminering funkar det ofta bra att ta bort det skadade laminatet och lägga på lite nytt. Har kärnan gett upp så måste allt det mosade skummet först bytas mot nytt skum eller lagas på nåt vis (inte mitt område, hela inlägget är till stor del baserat på saker jag läst hos Boardlady) innan man lägger på nytt laminat och det är en skillnad som säkert kommer märkas i plånboken, speciellt om man inte laga själv.
-
Jodå, jag ”kapar” trådar och det tänker jag fortsätta med. Det där om 30+ i apelviken blev jag så nyfiken på att jag till sist fann för gott att fråga Barry Spanier om, och jag fick ett par svar jag tror att jag begrep. Jag hade i alla fall fel när jag gissade att masten var olämplig. Samma sak med speedgubbarna, de säger saker jag inte fattar och som inte stämmer med mina erfarenheter. Berättar jag inte hur mina erfarenheter ser ut lär jag aldrig fatta när de säger saker som ”skota in hårdare” (i min värld är ett segel antingen optimalt inskotat eller inte, ändrar man skotningen när den är optimal så tappar man prestanda) eller ”skota in fullt”. Dessutom tror jag mig ha användning av speedgubbars kunskap fast jag inte känner mig överdrivet sugen att försöka knäcka 35 knop, eller ens få veta om det går fort eller inte.
Visst kör jag en 9.7:a men Spray lär sig på en sprillans ny 9.0:a med tre(?) cambers och en ganska bred bräda. Därför kan jag mycket väl tänka mig att hans trim är ganska likt mitt. I så fall kanske han har svårt att nå linorna när han inte står i stropparna. Och det är knappast 9.7:an jag seglat mest på, min gamla Electric och mitt North Delta 4.5 har nog gett mig fler timmar på vattnet än något annat kit, under mina första år som surfare hade jag inget mindre segel än så vilket betyder att det blev väldigt många toköverriggade timmar med det ena kastfallet bisarrare än det andra och det har säkert format min seglingsstil och mitt förhållningssätt till kastfall.
Du har rätt om armarna, sträckta armbågar är sällan bra. Däremot har jag sett bägge nybörjarvarianterna, de spikraka armarna och de som har rät vinkel i bägge armbågarna. Det viktigare än väl snarare att man har händerna ungefär axelbrett isär på bommen, men den regeln är ju inte heller helt huggen i sten.
-
@dr Masse 396320 wrote:
Jaha.
Jag tycker du har fel. Det går utmärkt att kroka i och ur precis hur mycket som helst utan att stå i stropparna.
Om man måste ta ett litet ”skutt” för att kroka i har man för korta hängsellinor. Framförallt om man är nybörjare. (men även för i stort sett all annan segling, om du frågar mig. Möjligt undantag – formula på kryss). Det blir lite mer skutt med sittsele, men svårt att kroka i och ur skall det inte behöva vara.
Om man, som jag skrev, har någorlunda rätt längd på sina hängseltampar och skotar hem hårt när kastfallet är på väg så krokas man i stort sett alltid ur. Kastfall blir mildare om man skotar in hårt när det är på väg. Men kör vidare med dina fulltryckskastfall, om det funkar för dig.
Borde kanske skriva att man kan gå upp lite mot vinden också om det är jobbigt med kastfallskänslan.
Visst, att kämpa emot är ju något man lär sig. Men vi talar ju folk som skall lära sig att segla med hängsele här. Och hur man kämpar emot med raka armar övergår mitt förstånd. Men mitt förstånd har ju uppenbara begränsningar, oah!
Men varför debatterar jag detta med dig Rasmus? Du vet ju allt som är värt att veta om vindsurfing. Vad skulle jag med mina 21 år på vattnet kunna tillföra? :tongue:
Vad gäller längd på linorna: När jag kliver bak i stropparna så tar jag med mig riggen bakåt och då kommer bommen automatiskt ner en bra bit och då brukar jag tycka att linorna känns betydligt längre än när jag står en bit fram och har riggen mer upprätt.
Jo, man krokas ofta ur om man försöker kroka ur, i alla fall om man gör det innan man flyger, sen kan det var alite sent. Jag tror mest det handlade om att jag inte ens försökte kroka ur.
Hur man kämpar emot fast armarna är ungefär raka? Med benen skulle jag tro. Vitsen med hängsele är ju att man låter benen och kroppstyngden göra mycket av armarnas jobb (att man sen kan utnyttja det till att lasta på segel tills armarna ändå får jobba rejält är en annan sak), det finns många kreativa sätt att använda benen för att kämpa emot. På gamla smala brädor brukade jag framför allt trycka allt vad jag kunde med bakfoten och dra med tårna så inte brädan tippade åt lä och tailwalkade. Visserligen slutade det ofta med att mjölksyran vann men jag fick grymma underben av det. På en modern bräda tror jag inte sånt funkar.
Har du den attityd du verkar antyda i sista stycket kan man ju såklart fråga sig varför du debatterar. För min del är jag klar: jag gillar att jämföra mina erfarenheter med andras. Mina år på vattnet är väl också rätt många men det finns en 8 års paus och det är uppenbart att jag seglade bättre när jag var 25 och inte var så jäkla feg som jag är nu.
-
@dr Masse 396312 wrote:
– I lättare vindar, träna på att kroka i och ur selen. Känn efter och lär dig hur det fungerar att vara ikrokad. Stå inte i stropparna.
– I mer vind – kom i stropparna först. Det gör att du får lättare att hantera att brädan vill upp i vind, samt klara kraften som krävs för att plana iväg (= undvika kastfall).Och en sak till. När man lär sig att segla med sele så blir det kastfall. När det händer, skota in rejält och åk med. Kämpa inte emot allt vad du kan, då blir det bara värre. Att skota in minskar draget i seglet, gör att du förhoppningsvis missar nosen på brädan.
Surfa På!
Jag tycker det är väldigt svårt att kroka i utan att stå i stropparna om inte tamparna är väldigt långa. I många fall får jag ta ett litet skutt för att få upp kroken i ”tamphöjd” och det är inget som är enkelt för en nybörjare.
Kämpa emot sina kastfall tycker jag visst man kan göra, det gjorde jag och mina brädor höll. Men man ska göra det med korrekt stance, raka armar och man ska inte släppa. jag minns inte att man behövde överskota för att seglet ska missa nosen, det räcker med att ha fullt inskotat. Det som får seglet att slå sönder nosen är att man släpper bommen. Jag hade för vana att aldrig kroka ur när jag lärde mig segla småbräda, vare sig när jag hoppade eller när jag fick kastfall. En bieffekt är att jag lärde mig att hålla huvudet kallt när man ligger under seglet eftersom ikrokade kastfall (iaf för mig) ALLTID slutade med att jag låg under seglet, fortfarande ikrokad, med linan lite tvinnad så det var lite extra knepigt att komma loss.
-
Sen ska tilläggas att felet faktiskt går att laga, det låter visserligen som att en rätt stor yta delaminerat och då är antagligen skummet under lite skadat också så det kan bli dyrt, så det är ju frågan om det är värt det.
En rätt avgörande faktor är om brädan är tät eller inte. Om det vid första seglingen säger slurp och brädan därefter är tung som en stock så tror jag att brädan kommer hindra tjejen från att utvecklas, är den tät kan det nog vara okej, i alla fall om den håller.
-
Tillägg: Det var lite snack om det här (när de lösa akterliken kom) på Mauisails forum och Barry Spanier skrev ungefär att den förste som vågade dra ordentligt i nedhalet uppfann det lösa akterliket, vem det än må ha varit.
-
@Tim.Eriksson 396242 wrote:
Då får jag det lite svårare alltså med styca racing segel från kanske 94-95 :crazy: Lovar att det seglet inte flexar ut mycket… Bara att hålla i 😀
På rätt mast (vilket kan vara lite svårt att få tag på numer) och med ordentligt med nedhal brukar de twista och flexa rätt bra, jag har själv ett racesegel från -93 och ett från -95 och det är fina segel, men det har utan tvekan hänt en hel del sen de seglen kom till. Men det var snarare straxt före 1990 som man kom på hur man skulle göra segel med lösa toppar som twistade och flexade.
-
Ja i frånlandsvind finns det massor av ”gotchas” man kan råka ut för. Fast det kan vara rätt skön segling med eftersom vågorna blir så små. OMvänt brukar rak pålandsvind dels betyda rena motocrossbanan, dels att man äverskattar vindstyrkan och tar för litet segel.
När brädan planar för fullt brukar den kännas väldigt stabil och då är det inga problem med balansen.
Vad gäller gippa så kan man falla av lite mer genom att föra masten rejält åt lovart. I hårdare vind (planing) byter man teknik och faller inte längre av genom att styra med seglet utan genom att luta brädan åt lä, då svänger den som en skateboard. Sen håller man seglet fullt inskotat så man planar hela vägen fram till länsläget, för framhanden fram till masten och släpper bakhanden så seglet roterar och skotar sen in på nya bogen. I ännu hårdare vind får man problem med att brädan blir studsig och att man får svårt med kontrollen när man gör en skärande sväng och då överskotar man seglet och lutar det in i svängen så det nästan ligger vågrätt ovanför vattnet, för att på så vis pressa ner nosen i vattnet och motverka studsandet. Det kallas för en Lay Down-gipp och är nog inget du kommer pyssla med de närmaste åren. 🙂
