rasmus_w
Forumsvar skapade
-
Inte här, men röda badbyxor och hängsele har varit min surfdräkt de senaste dagarna. Ibland har jag dessutom haft t-shirt på mig för att skona min stackars hud från alltför mycket UV-strålar. Shortyn känns lite i varmaste laget just nu. Öland kallas platsen.
-
Jag seglade där i torsdags och tyckte det var rätt uthärdligt, det kändes mest lite bisarrt med det bajsbruna/senapsgula vattnet, det var värre att driva iland bland stenarna.
Och hur man som vissa ölänningar kan köra 150+ km/h på landsvägen och sen bli rädd för algerna begriper jag inte, jag tyckte 130 med tre brädor på taket var dagens nära döden-upplevelse, inte algerna…
-
Jag vågar påstå att det masterna inte gillar och det seglen inte gillar är rätt olika. Masten är svart, låter man den ligga i solen så blir den brännhet, och epoxi gillar inte att upphettas rejält. Det är därför masten smäller om den belastas när den ligger i solen.
-
Man ska inte jämföra med Tabou, då blir de flesta brädor rätt fula.
-
På en del brädor tycker jag att jag planar tidigare om jag krokar i selen. Detta eftersom det är lättare att få rejält mastfotstryck när man är ikrokad.
-
Jag har inga större problem att kryssa underriggad på min Techno2. Jag sänker lovartskanten rejält, segla nästan brädan på högkant, hänger i bommen och tittar i den riktning jag vill segla. Läs mer hos Guy Cribb, ”Look depressed”, så lär du dig nog.
-
Jag lärde mig vattenstarta genom att läsa funboardboken och sen ge mig ut och göra likadant. Brädan var en Bic Calypso och seglet ett NP Funsail 4.8. Det var ett par år sen.
-
Jo, den eller nån av de två minsta newwave-modellerna verkar inte fel. Fast jag tvivlar ju på att jag kommer ha råd med nåt sånt på ett tag, det blir nog en panikaktion den dag gamla vågisen går sönder.
-
Det som händer om du stoppar dit ett för stort segel på brädan är i allmänhet att du inte tjänar vidare mycket på det. Det stora seglet trycker ner brädan djupare i vattnet så den gör mer motstånd, så allt det extra draget går åt att övervinna det extra motståndet. Eventuellt planar du till och med senare än med en 10.0:a.
En annan sak du kommer märka är att fenan känns för liten med det stora seglet, minsta lilla misstag leder till spinout. För att det ska funka hyfsat behöver du en större fena.
Jag är där just nu, har en 9,7:a och en 62 cm fena till min Bic Techno 2. Den planar hyfsat tidigt, men jag misstänker att en 9,0:a skulle plana lika tidigt, 75 cm är helt enkelt för smalt för en 9,7:a. Min nästa lättvindare blir en formula.
Vad gäller hållbarheten så tror jag mest det är ett problem för tävlingsseglarna. Alla brädor är styvast när de är helt nya och mjuknar med tiden, och ett extremt lättviktsbygge som en formula mjuknar fortare än en freeride med en massa extra förstärkningar och ASA ytterst. Efter ett år är formulan förmodligen märkbart mjukare än en ny bräda. Däremot tror jag inte att en nöjesseglare märker skillnaden på vattnet, det handlar mest om att den inte längre har det där lilla extra som leder till seger i världscupen.
-
Vad jag hört så var det framför allt Gaastra/Tabou (två tillverkare som har en del ihop, tror jag) som drog väldigt hårt i Matt.
-
De nautixbommar jag har använt har jag inte varit så värst glad i. En gammal budgetvarient från mitten på 90-talet kändes riktigt svampig och sunkig med den tidens mått. Till min 9,7:a har jag en Nautix race carbon som inte heller så så lysande. Jag spänner frontbeslaget för allt vad jag är värd men bommen glider ändå ner under segling, dessutom känns frontbeslaget rätt mjukt så bommen känns i vissa lägen lite svampig fast den är i kol. Som tur är, flexar inte rören så den känns inte svampig när jag pumpar och blir inte kortare i byarna, men hänger jag neråt, blir det svampigt.
-
Grafiken på Playmaten påminde inte så lite om skräckkaninen i Donnie Darko, coolt!
-
Det är inte så konstigt att styra brädan i luften. Tryck aktern mot lovart så faller brädan av, sträck på benen och tryck iväg aktern mot lä så lovar den.
På vägen ner, finns det två taktiker som funkar. Skota ut lite grann när du är som högst upp, så singlar du ner sakta med seglet som ”fallskärm” och landar med aktern först.
Håll seglet inskotat hela vägen så börjar nosen dyka när brädan vänder neråt. Dessutom drar seglet och hjälper tyngdkraften att accelerera brädan så det går fortare ner. Landningen blir med nosen först och är svår och kräver mod. Tydligen är knepet att skota ut så seglet backvindar precis i landningsögonblicket.
Tilläggas bör att jag är rätt ”oldskool” och tycker riktigt vertikala noslandningar är bland det tuffaste som finns, fast numer har jag hört att folk tycker att är man så modig att man vågar noslanda så är det bättre att använda det modet till att loopa.
Överlag tycker jag allt blir enklare om man vinklar upp lovartskanten lite så man visar brädans undersida mot vinden, det ger lite lyftkraft som jämnar ut flygturen. Det går att visa ovansidan för vinden, med det brukar leda till läskiga, vingliga hopp.
-
jag väger ca 75 kilo och har en 70(?) liters vågis. En 5.7:a från -93, med epoximast, kändes tungt och trögt på den brädan. Ett nytt Simmer Compact 5.7 med RDM-mast i 100% kol kändes som gamla 4.5:an på samma bräda. Inga som helst problem att hantera.
-
Och snart är brädorna 130 cm breda med.
