ola-h
Forumsvar skapade
-
Hmm, jag kanske var lite snabb med att rekomendera vattenstart direkt och liten bräda. Men faktum är att det lite är som två olika vägar man kan gå. Om man siktar på att bli den sorteenst vindsurfare som de flesta som hänger här är, dvs sådana som seglar huvudsakligen när man planar, så tror jag faktiskt att det är bättre att gå på beachstart direkt. Visst krävs lite mer energi och framförallt mer av förhållandena. Man kan t ex inte hur som helst ge sig ut och träna på sjön hemma.
Alternativet är att köra ”dra rigg-spåret” och mer sikta på att bli en seglare som är ute och tar en tur på sin stora bräda när det är fint och trevligt väder. Obs, jag lägger ingen värdering i detta. Det är inte sämre, bara en annan sak.
Mao, om man siktar på planingssegling är det ofta onödigt att ta omvägen via en jättestor bräda. Att döma av de jag betraktat så tar det helt enkelt väldigt lång tid att komma till att man kan segla en lite bräda om man går storbrädesvägen. Fast man kan ju ha mycket kul under tiden, kanske. Problemet är att det i ärlighetens namn inte ger samma fanastiska känsla tillbaka som när man seglar i planingsfart, därmed tror jag det är större risk att man inte riktigt fastnar för sporten.
Men det är ju jag det…
-
@Ola_P 479805 wrote:
Var det inte Josh Stone som började segla Hookipa?
Dalen är väl såpass stenigt att man inte behöver oroa sig för invasion, eller? Dessutom jävligt långt att åka.
Mike Waltz, tror jag det var.
-
@Basse 479422 wrote:
😀
Lite egenkär nu ola!!Tänkte snarare tvärtom – pojkvän/äkta hälft är i allmänhet inte att betrakta som bra instruktör. Det är kanske i de fallen det behövs mest pannben (hos båda…).
-
För att lära sig via att dra rigg är 100 liter i minsta laget rent stabilitetsmässigt, fast väger man 50kg är det förståss ingen omöjlighet. Men på ett ställe som Haga är det utmärkt att träna beachstarter och sedan kan man gå direkt på vattenstart. Nackdelen är att det krävs mer vind för att kunna vara uta och träna. Fördelen är att du får en mycket snabbare kurva mot planing och ”riktig” småbrädessegling.
Min fru har hela tiden kört mina brädor på 80-100-liter. Vi började med beachstart på grunt vatten och sedan föll sig vattenstart naturligt. Det är en stor fördel med en bra instruktör i början.
-
Listan? Vi snackar Sperfreak här med många miljoner färgkombinationer. Gör ert eget på http://www.hotsailsmaui.com/2008/sails/superfreak/color07/usa-utf8.html och klistra in så kan vi rösta sedan
-
”Everything considered” tror jag att av dessa brädor så blir Beast 76 bäst såtillvida du är freestyleinriktad (och då vore det i så fall bättre att byta storbrädan).
Mistrals vågisar har rykte om sig att vara lättseglade och helt OK som freeriders. Jag tor du relativt snabbt kommer vänja dig vid den mindre storleken. Så fort det är drag i 5.0 är en sådan bräda i sitt esse och vid hårdare vindar, speciellt om du skall besöka vågställen, tror jag faktiskt du kommer både få det bekvämare och lära dig mer och snabbare på Beasten. Det är dessutom en perfekt allroundstorlek för en vågbräda för dig.
Den större Beasten är också ett alternativ om du vill spela lite mer safe.
Om du i alla fall väljer Syncron så tycker jag definitivt att du skall ta 76:an.
-
Vad väger du?
-
Snygga bilder där med.
-
Här kommer några bidler från tidigare på dagen innann vågorna hunnit bygga så mycket. Det var också mer onshore.
Mattias Carlsson och Poppo (+ några till) seglar:
Mer på http://www.olah.se/Windsurfing/Asa_080623/
-
Det känns lite som du beskyller mig och Micke för att vara tungviktare, Mag? Visserligen är du ännu lättare, men även Micke och jag går väl i princip i flugviktsklassen.
Jag tror själv det handlar om att slappna av och andas ordentligt. Faktum är att jag brukar ha stora problem med att orka segla länge. Jag brukar få kramp i benen och blir för trött i biceps för att orka rida ordentligt. I år har det gått bättre, och det kan knappast bero på min träningsdos som ligger nära 0. Det låter kanske löjligt, men själv tror jag det för min del är att jag försöker ramla lite mer så det inte blir så statiskt. Jag är grunden en feg och försiktig typ vilket ofta gör att jag seglar för mycket på säkerhet då nästan aldrig trillar. Med lite strategiska toksatsningar för man små mikropauser (+ att seglingen går mycket bättre när man satser lite hårdare). Fast samtidigt är det ju också tröttande att ramla för mycket, speciellt om det är på fel ställe.
Annars handlar det nog om att försöka andas ordentligt och helt enkelt göra sitt bästa för att slappna av när man inte är på vågen.
Ola P:s brädfunderingar: Jag tror inte heller det är brädstorleken som är problemet, men om jag förstått det rätt är det ju en rätt snabb och kanske lite hektisk bräda. Det spelar rätt stor roll.
-
Skön film och bra laddat på vattnet. Framför allt hade framåtarna på invägen imponerande höjd – nästan lite endo-style. Var det Endy? Endy-endo i så fall.
-
Kolla me Oåxen här på konfen. Han har bytt från hårda North till världens mjukaste segel, Hot Superfreak.
Det finns givetvis en del mindre extrema varianter däremellan. Mitt segelmärke (Hot) har vågsegel med väldigt olika känsla och jag seglar de flesta modellerna då och då. Visst är det så att det ibland är skönare med softare. Ibland är en mer direkt och hård känsla bra. Men överlag tycker jag det mest handlar om att vänja sig.
I slutändan handlar det lite om hur du är som person. Om du är lite nyfiken och experimentell så är det helrätt att testa någont nytt, mjukare nästa gång du skall byta. Kanske upptäcker du att mjukare segel faktiskt passar dig bättre och gör att du kan segla mer avslappnat. Men om du vill spela lite mer safe så är det ju alltid så att du vet vad du har men inte vad du får.
Man kan också argumentera för att man lär sig en del om riggning, trimmning och också om sin egen segling genom att byta. Men å andra sidan (igen) så är det också¨bra att hålla fast vid det man har för att verkligen segla in sig på de grejjorna.
Mao, svårt att säga hur _du_ skall göra. Kanske kan några andra som bytt från mjukt till hårt eller vice versa lämna lite vittnesbörd. Själv gillar jag som sagt det mesta och kan egentligen inte säg att det ena är bättre än det andra.
Det jag möjligen kan säga är att det är lätt att fastna för den känsla som att hårt segel ger. Det _känns_ liksom bra och efektivt direkt. Fördelarna med ett mjukare segel är ofta mer subtila. Kanske tycker man att det känns svampigt och ineffektivt först, men ofta upptäcker man sedan att det mer handlar om just känslan av effektivitet. Att man ofta orkar segla lite längre, får bättre brädkontroll etc med mjukare segel är exempel på subtila fördelar som man inte så lätt känner. Därför tror jag det är fler som ”fastnat” i för hårda segel än vad det är som ”fastnat” i för mjuka.
-
Ja, det var den jag körde.
-
@frisk 477686 wrote:
Om man vet om en bra spot, varför inte berätta? Så jäkla pubertalt med dessa ”secret spots” man hör en del svänga sig med. Är det inte kul om man råkar på någon från en annan landsända som dyker upp och provar just din spot efter att ha fått ett tips kanske på steffos?
Nu måste jag bara leta upp ”Dalen” på semestern:-)I princip håller jag med dig och tycker det är kul med besök från hitan och ditan och ser det dessutom som någon slags demokratisk princip att dela med sig av sina spots.
Men det finns en sur praktik också. Det är inte bara så att vissa spots inte ”håller” för särskilt många seglare. Det kan också vara vågsurfare att samsas med. Och ännu svårare – någon lokal markägare som kanske kan svälja ett par bilar då och då men skulle få dåndimpen av kanske upp mot 100 vindsurfturister.
Som sagt, Gislövshammar är ett exempel (där det dock rent markägar- och parkeringsmässigt löst sig bra om jag förstått det hela rätt). Åsa och Torö är ställen där det redan är problematiskt med antalet besökare, men som tur är dessa ställen delvis självsanerande – speciellt Åsa som inte har någon Kärringvik.
Det är bara att titta på surfingen som är en större och äldre sport. De har varit igenom allt detta. Jag tror inte surfare av naturen är snåla och ogina, men secret spot-mentaliteten frodas. Till vissa ställen får man helt enkelt förtjäna att bli invigd. Få secret spots kan dessutom hållas hemliga i evighet. Det är helt enkelt en mer eller mindre kort tidsperiod som upptäckarna kan ha stället för sig själva. Kanske är det en vettig lön för mödan som det är att leta efter nya ställen. Hur många av oss lägger tid på det när det blåser?
-
Nästan lite vattenskidkänsla i en del av svängarna i måndags, t ex den första ovan. Lite synd att behöva dra hela kroppen i vattnet och bromsa, men det gick liksom åt rejält med kantning för att orka hålla emot. Sekvens två ovan är alternativet – försöka skota ut i tid och sedan liksom svänga ifatt. Men det känns lite mesigare.
Trots för mycket tryck gick gick det bra att rida i måndags. Jag har i många år seglat förhållandevis stora och breda brädor, ofta EVO 70 på 55cm. Det är nog fostrande när det gäller att sätta i kanten. Nu har det (äntligen efter 5 års tjat) kommit en smalare variant på 52.7cm. Jag tror knappt man kan bli mer inkörd på en bräda än vad jag är på EVO 70. Brädan har bara marginellt förändrats sedan 2004. Jag har kört den i allt från underriggad 5.9 på insjö, via alla typer av svenska vågförhållanden med segel från 3.5 till 5.9 och fulltryck i Guincho och mast+ på Maui. En ständig följeslagare, helt enkelt. Jag vet inte längre om det är brädan som passar min segling eller min segling som passar brädan. Men den är liiiite för stor. Den dryga 2cm smalare kopian kom precis i rättan tid och var vad som gjorde susen i hårdvinden. Jag tror egentligen inte utrustningen är särskilt avgörande i den här sortens förhållanden. Men självförtroendet är avgörande och att inte behöva ägna en tanke åt hur prylarna beter sig är väldigt bra för självförtroendet och därmed för seglingen.
Hur som helst, ett fantastisk nöje att få segla Åsa den där dagen och återigen tack till både de som fotade och de som gjorde välbehövligt sällskap på vattnet.
