ola-h
Forumsvar skapade
-
Snorkling (ta med snorkel), badning, lära sig surfa/vindsurfa (perfekt ställe för det), paddla kayak, hajk i jungeln. Mycket av det hela utföres lämpligen som par- eller familjeaktiviteter på förmddagar (då det är små vågor och kanske inte läge för surfing) eller dagar utan vind. Vindsurfa får man inte göra före 11 på Maui (förutom på nybörjarprylar på t ex Kanaha) så förmiddagarna kan mna alltid vika åt familjeaktiviteter.
Annars är en lämplig hobby för en flickvän (som inte själv seglar) fotografering. Med ett schysst objektiv kan hon då föreviga dina försök på Hookipas vågor o(och besök på Hookipas stenar) och kanske fota några av de lokala hotshotsen också.
-
För att komma tillbaka till trådens startpunkt som tog sin utgångspunkt i ”de gamla klassiska” Acid-modellerna så är det postade testresutlatet http://2002.star-board.com/testresults/test17.asp rätt intressant. Lägg märke till att de tre brädor som får bäst resultat i detta test (Acid 70, 77 och 88) är precis de tre klassikerna från nämnda serie (66:an har liknande bottenform, men annan typ av outline och andra rails och även en annan rocker, 94:an (som i och för sig också får väldigt bra resultat) är ett helt annat koncept med v-botten, bland annat).
-
Maui höst eller vår – av flertalet svenska barnfamiljer utprovat och bedömt som excellent. Enda nackdelen är väl priset och möjligen att det blir en del bilåkning.
-
gurra1978 wrote:Ja du, se själv och bedöm. Hittade den på Bay Sports i SA. Här är den iallafall:
http://www.junkshop.nu/gurra1978/Annat/prototyp.wmvDet är nog inte säkert att alla brädor med JP-grafik är just den prototypen som sedan gick till serie. I själva verket är det mesta man hittar här och där prototyper som INTE gick till serietillverkning. De kan dock vara bra brädor ändå, förståss.
Herodude wrote:låter ”billigt” med custom, men har hört att man kan få tag i begagnade customs som är relativt nya(<1 år) på maui till schyssta priser, vad kostar det ungefär? och är det stort utbud så man kan hitta en custom som passar en själv rätt bra?Har inte någon direkt koll på priser, men en fräsch rätt så ny bräda kan kanske gå på $1000-1300. Utbudet är rätt stort, men samtidigt är det lurigare med custom eftersom det är svårare att veta vad man får än när det gäller seriebrädor (som oftast testats av många andra innan). Så, se till att få provsegla först och vara lite berädd på att säljarana gärna snackar upp just de prylar de för tillfället har på lager.
Oregistrerade wrote:Om de är så att ni känner er aningen ”dragna vid näsan” när ni köpt en Cobra bräda av årets modell som egentligen är en 1-2 år gammal modell kan jag komma med ett bra tips!Köp Custom istället! Ni får brädan som ni vill ha den, inte en kompromiss som ska passa och hålla för en (tysktalande) genomsnitts surfare av genomsnitts storlek som hanterar den ovarsamt på land osv. Dessutom ska denna kompromiss funka bra och hålla för all världens uthyrnings verksamhet mm. Vissa märken har ju sk ”pro” modeller som håller någorlunda anständig vikt, men priserna på dom liggre mkt nära äkta custom, så varför köpa en sån.
Och det bästa med allt: Din custom bräda kan du få med tidlös grafik så du behöver inte skämmas och förklara för folk varför du kör på en flera år gammal bräda!;)
Ett lockande argument, men i prakatiken är det långt ifrån säkert att en custom blir bättre. Även om jag personligen tror att shaparna blir allt bättre och förstår mer och mer av hur olika detaljer samverkar mot en riktigt bra bräda så är det knappast så att 1-2 år av sådan utveckling för den enskilde seglaren har betydelse. Då är det mer viktigt att hitta rätt karaktär på brädan och inte ens det är så lätt om mna inte väldigt väl vet vad man vill ha efter att ha seglat, många, många brädor. En anektod: Jag pratade med Mark Nelson 2004 och han hade då just gjort färdigt en sprillans nå vågbräda åt Kevin Pritchard som då var värslsmästare i vågor om jag minns rätt. Kevin hör till dem som har bra koll på sina brädor och är väldigt noga på vad han kör. Det intressanta i kråksången är att brädan var en exakt kopia av en Mistral Razor från 2003 – mao en troligen 2-3 år gammal shape. För Kevin var den dock ny och en variant han efter diskussion med Mark ville testa vad den kunde ge.
Poängen är att i princip ingen seglare som inte jobbat ihop med en viss shaper under lång tid kan räkna med att hitta rätt på en gång eftersom amn inte utan testnign kan veta vad som kommer att kännas rätt. Givetvis är ofta en custombräda väldigt bra ändå – helt enkelt för att det är en bra bräda – men argumentet att få något ”speciellt passande för mig” är nog ofta lite överdrivet (speciellt om man inte är extremt tung eller extremt lätt). Fördelarna med custom handlar nog i praktiken mycket om känsla, bättre byggkvalitet sådant.
-
Surferboy har rätt. Typiskt kommer de första ”serie 1”-vågbrädorna ur produktionen i maj, sedan följer freestyle, freeride, slalom och sist formula. Mellan varven görs ett par pressningar till av de ”tidiga” modellerna. Det är inte så konstigt eftersom Cobra givetvis vill ha saker at göra hela året. Så tillverkarna måste i princip ha vågbrädorna färdiga redan i början av året, gissningsvis februari-mars för att man skall hinna göra formar mm.
Jag körde själv 07-prototyper på Maui i december och de hade då redan testats en vända i Australien (utom en som var ”ny”).
Grafiken däremot, behöver inte vara bestämd förrän i ett senare skeda och det finns ingen anledning att ha ”nästa års grafik” på protoprylarna. Starboardarna hade ingen grafik bara lite handritat klotter med spritpenna.
När det gäller fanaticarna ovan så tror jag inte man skall fästa sig vid att en har newwave- och en freewave-grafik. De är till yttermera vissa två brädor ur samma serie vars namn dock för mig är okänt. Skoj att Fanatic till sist ”faller till föga” och (som det verkar) gör en lite mer ”utpräglad stubbie” (en terminologi som väl närmast är en självmotsägelse, men ni fattar vad jag menar).
-
RDM och NP är ett speciellt kapitel. Det finns de (även internationella temakillar) som kör kombinationen och gillar det skarpt medan andra inte tycker det blir helt perfekt. Staffan (S..) har testat en del och har sådana preferenser och sådan koll att han kan uttala sig om det hela.
Rent generellt är det dock inte det faktum att diametern på en rdm är nästan konstant och påverkar böjkurvan mot constant curve som ställer till det. I själva verket kan man får böjen i princip som man vill genom att ändra själva uppbyggnaden på masten. Problemet (som Rasmus också är inne på) är istället att själva faktumet att masten i seglets mitt och bottendel är smalare gör att det blir mer duk äver i mastfickan och därmed mer buk i seglet där. För att kompensera detta måste man dra lite mer i både ned och uthal och resultatet kan bli ett segel med smalare vindregister eller i alla fall ett segel som behöver trimmas lite mer när vinden ändras. NP har ju desl sytts för sdm och dessutom har deras design i rätt hög grad bygg på att seglet skall ha ett stort vindregister utan att behöva trimmas så mycket och däför går det inte ihop för en del. Oftast är det tyngre seglare och sådana som vill ha mycket tryck och dessutom seglar där det är lite byigt som upplever att prestanda sjunker. Det kanske inte är så konstigt att det funkar bra för t ex Jason Prior i jämna vindar på Hookipa mao.
Ett litet trick som en del masttillverkare försökt är att göra en rdm som är lite mjukare på mitten. Tanbken är att den skall böja mer där och då minstak seglets buk just där vilket alltså skulle kompensera för att det blir extra plats i mastfickan. Bra tänkt, i ohc för sig, men problemet är att en mast liksom har två funktioner, dels en passiv, att ”hålla emot” och skapa profil i seglet, men också en aktiv att flexa och hålla på när seglet belastas. Denna flex sker i väldigt hög grad i sidled (segla bakom någon så ser du detta). Om man nu har gjort masten mjukare på mitten så kommer sidledböjningen att flytta nedåt i seglet (relativt en mer mitthård sdm) och då kommer seglet liksom vika sig och draget flyttas bakåt när det blir stor belastning på seglet.
Så, mina funderingar i ämnet, efter att ha pratat med en hel del NP-seglare, är att det i själva verket skulle vara bättre att ha en RDM som istället är lite styvare på mitten och därför i sitt dynamiska ”sidledsböjande” är mer lik en standard NP-mast. Den mer statiska strukturen i seglet går ju som sagt att trimma åt ena eller andra hållet, men problem med dynamiken är väldligt svåra att göra något åt.
Jag blev lite stärkt i min tro på detta när jag fick höra av Jeff på Hot Sails Maui att de säljer många HotRod rdm till NeilPrydeseglare i Japan (där många prylfanatiker bor). HotRodden är aningens styvare (på mitten) än ”standard” rdm som kan anses vara Powerex i 400-längd. Tydligen verkan NP-japanerna gilla kombinationen. Gun har ju, tidigare i alla fall – vet inte hur det är nu, varit lite styvare än standard och kanske också kunde funka bra, alltså.
Innan köp är det dock en bra ide att provrigga och allra helst provsegla. HotRod kan du säkert låna av Peter Englund (för jag ser att du är stationerad på Gotland liksom Peter). HotRod är visserligen lite dyrare än Gun, men fortfarande mycket prisvärd och med lite tjat kankse du kan få ett bra pris på en lång HotRodförlängare om du köper samtidigt…
-
Rasmus_W wrote:Eftersom Ola missade det öppna målet passar jag på att påpeka att om du försöker beskriva rockern med ett tolftegradspolynom så är risken rätt stor att du råkar ut för Runges fenomen, dvs att polynomet i ändarna av kurvan du beskriver får mycket kraftiga oscillationer.
12:e grad är väl att ta i, men om man vill få till en bra kurva behöver man rätt hög grad. Oscillationsfenomenten är inte ett problem om man styr upp det hela på ett bra sätt. I ett eget program som jag kört så kontrollerar man t ex krökningen och när den väl är bestämd (för att passa en bräda) så kan man inte ha någon oscillation.
I praktiken är dock någon typ av splines, typ NURBS, en bättre lösning, Men, att försöka beskriva en rocker med ett enda polynom av låg grad, 3-4 t ex, ger inte tillräckligt hög frihet.
Så, lite NURBS till morgonkaffet, någon?
-
Möjligen var jag för snabb att avfärde Lars K med flers försök till att beskriva brädors karakteristik. Givetvis finns många bra sidor med sådana beskrivningar. Men, liksom dr Masse så menar jag som sagt att människan (dvs seglare) spelar grymt stor roll. Jag tror i praktiken att riskerna med dylika diagram oftast är större än vinsterna. I praktiken är nog det säkraste helt enkelt att fråga kunniga seglare om råd om specifika brädor. Många av dessa seglare har i och för sig kanske sponsorkontrakt eller andra sorts märkespreferenser, men genom att fråga runt lite kan man nog få bra råd.
Jag lägger rätt mycket tid på att svara på frågor på Starboards webb och försöker alltid få feedback på huruvida de råd jag gav ”fungerade” (dvs om de personer som följde råden blev nöjda) och efter rätt många år av ”träning i grenen” rådgivning har jag känslan av att träffsäkerheten är rätt god. Dock beror denna givetvis också på hur bra frågeställaren lyckas beskriva sina behov (något som i och för sig kan komma fram i en genom lite motfrågor mm). En fördel när jag svarar på Starboards webb relativt här är förståss att det oftast handlar om att jämföra olika SB-brädor mot varandra. Därmed slipper frågeställeren vara osäker på huruvuda jag bara svarar en viss sak för att sälja ett visst märke. Många andra märken har liknande service som Starboard när det gäller detta. Dock, att få lika bra råd (som man vågar lita på) när det gäller val mellan olika märken är svårare.
PS: Skriver fn på föräldraledighetstid… DS
-
Jag har inge cad-filer kvar, men för länge sedan körde jag ett program som hette Dat-designer (ett speciellt windsurfingbrädesprogram, alltså) som exporterade till några kända cad.format (dxf?). Vet dock ej om programmet finns kvar. Jag har det i alla fall inte kvar på min dator.
-
Woow, här går ni loss i fyrfältare och högre dimensioner. Jag är förståss med på att ”normalkonsumenten” inte vill eller orkar förstå alla mer eller mindre bra teorier om hur alla olika aspekter av en viss shape hänger ihop. Tyvärr tror jag dock att alla försök till förenklingar tenderar att bli like krångliga de innan man når fram till en ”fullständig beskrivning”. Ett problem är t ex att brädor upplevs väldigt olika beroende vem som seglar på dem. Jag brukar t ex säga att om man är tillräckligt duktig så är det (i princip ovasett förhållanden) en stilfråga vilken typ av vågis (EVO eller trad) man gillar. Är man inte lika duktig är det mer kritiskt att hitta rätt och det bli förhållandevis svårare att få en smal klassiker att rippa i Apelvikens segvågor och på samma sätt förhållandevis svårare att få en EVO att kännas bra på Hookipa. Risken är alltså att när man fått med alla dimensioner man behöver så är man uppe i lika många som det finns brädor på marknaden.
När det gäller Glenns komentar om att många klassiska vågisar blivit bredare så tror jag att det är en temporär överreaktion. Jag förutspår istället att alla olika vågbrädestyper kommer finnas i allt större bredd-spann, dvs de små kommer återgå till att bli något smalare och de stora forstätta att vara rätt breda. Klassiker skulle t ex kunna finnas mellan 52 och 60 cm (65-95 liter) och stubbies från 53-62 (eller varför inte ännu smalare…). Kan ni tänka er en 51cm bred stubbie?
-
dr Masse wrote:Jäklar Ola, där klämde du i med en hel artikel.
Ja, ibland måste man ju skriva av sig lite…
dr Masse wrote:Men jag håller med, det verkar som om 2006 handlar mer om EVOlution (he, he) än dramatiskt nytänk. Tycker själv att F2s tänk är rättså intressant, ändå. Om man inte nöter en och samma spot väldigt mycket så är brädor som klarar lite av varje rätt intressanta.Jag gillar också att ha mina brädor så allround som möjligt, dvs att alla skall funka till den segling jag kör mest (ehh, de flesta då, har just nu 7 stycken så några kan väl vara lite mer specialiserade, typ nybörjarbrädor, freestyle etc). Jag skulle dock säga att väldigt många av dagens brädor, både klassiker och EVO-style funkar var som helst – det är mer en stilfråga vad man väljer.
-
Jag är inte säker på att jag håller med om att det hänt så mycket mer till 06. När det gäller de lite breda och korta vågisarna var det nog i och för sig så att många blev tagna på sängen av EVOn och fick jobba fram något rätt snabbt till 05. Ser man tillbaka kanske inte alla märken hade tänkt igenom var de vill positionera dessa nya brädor relativt sina övriga vågorienterade brädor (typ klassiska vågisar och freestylevågisar). Det jag tycker hänt till 06 är att de flesta märken tänkt igenom detta lite bättre och sedan justerat inriktningen på brädorna en del. Jag ser det mer så än att det skett en regelrätt utveckling av formerna (t ex baserad på mer kunskap hos shaparna). F2 är ett exempel där de (av skäl som jag inte vet) valt att enbart ha en linje och liksom lagt den lite mellen de tre kategorierna stubbie, klassisk och fw, precis som du säger Glenn.
Det kan vara intressant att jämföra med alpingskidor. När carvingen kom handlade det om skidorn med väldigt smal midja can 65mm (lika smal som midjan på traditionella skidor). Nästa grej som hända var att det började dyka upp ”jättebreda” skidor som också hade rätt mycket skärning men hade en midja på kanske 85mm. Dessa betraktades som rena offpistlagg. Sedan kom någon på att man kanske borde hitta något mitt emellan och det dök upp carvinglagg med midja runt 70mm (typ Salomon X-scream). Många tyckte denna utveckling var fantastisk och man trodda man hade hittat allroundskidans rätta form. Nu, ett halvt deceniumm senare så hade det istället blivit så att allroundskidorna blivit allt bredare och duktiga åkare kör ofta runt med skidor med 85-95mm midja som allroundinriktade pistskidor medan offpistlaggen blivit över 100mm i midjan (upp mot 130mm i vissa extremfall). Givetvis finns de fortfarande smala skidor, men poängen är att segmentet 70-75mm mijda som ett tag betraktades som en bra kompromiss numer betraktas som väldigt smalt. Den paralell med vågbrädor jag vill dra är att att kompromissa en anno 2004 stubbie med en anno 2004 klassisk vågis kan verka frestande men det finns ingen som säger att just den kompromissen bli framgångsrik i längden.
SÅ vart ligger framtiden då? Jag det beror som sagt på hur varje enksilt märke vill profilera sina brädor. För de som bara vill ha en våglinje finns kanske inte så mycket val än att gå F2-vägen. De flesta märken verkar dock hålla fast vid 3 våglinjer ett tag, fw, våg och stubbie. FW har utvecklats så länge nu att där tror jag det handlar om förfining baserat på att man lär sig allt mer vad som funkar. Stubbies är i princip fortfarande ett oskrivet kort och där tror jag att vi i framtiden liksom 2006 kommer se ett väldigt brett spektrum av brädor från rena allroundinriktade prestandavågbrädor i kort-brett format (Typ EVO) till specialistbrädor för mindre vågor (Tabou, kanske), brädor mer åt freestylevåghållet (vad sägs om JP RWW 06?) och brädor som ligger mellan klassiska vågisar och utpräglade kort-bred-vågisar (RRD Cult, kanske Mistral Syncro, F2 Guerilla etc). Eftersom både klassiska vågisar och freestylevågisar blivit allt kortare så kan man nog misstänka att ketegorin stubbies i sig liksom försvinner i och med att de olika brädorna som skulle utgöra kategorin blir allt mer disparata.
Slutligen då, vad är den klassiska vågbrädans framtid? Å ena sidan är det här en brädtyp som är oerhört förfinad och utvecklad. Det har i princip handlat om en rätt stadig utveckling sedan mitten på 80-talet då Jason Polakow dök upp. Å andra sidan, stubbiebrädorna har verkligen varit en försäljningssucce och de flasta som rannsakar sig själva seglar antagligen bättre vågor på sådana brädor. Dock, fortfarande finns det många som vill ha kvar den klassiska ”smala och kvicka” känslan. Stubbiebrädorna är väldigt effektiva och utgör rätt hård konkurens och det som jag tycker har hänt är att klassiskerna blivit fått rakare och rakare rocker för att kunna konkurera mot i ”effektivitet” med ren fartbaserad tidig planing mm. Det nämns ju ibland att stubbies (t ex EVOn) är långsammare än klassiska vågisar. Mna kan fråga sig varför. Det är knappast bredden som gör dem långsammare, inte heller rails eller bottenformen (konkaver mm). I princip den enda anledningen är att EVOn har en rätt klassisk vågrocker med förhållandevis mycket krök. I den meningen skulle man rent av kunna säga att EVOn är en av få kvarvarande ”riktiga” vågbrädor när det som betecknas som klassiska vågisar nästan har slalomliknande rockerkurvor. Till de klassiska brädornas försvar kan man säga att trenden med rakare rockerkurvor har funnits längre än stubbiebrädorna och delvis också initierats av att modern vågridning (Polakowskolan) är väldigt snabb. Detta kommer alltså oss amatörer till nytta i form av tidig planing och bra fart. Problemet är bara att rent svängmässigt så är det ju rätt få av oss amatörer som ens är i närheten av Polakow och gänget när det gäller att lägga tryck på railen. Så slutresultatet är för oss är helt enkel brädor som kompromissats mer och mer när det gäller sväng för att bli allt snabbare. Den här trenden tror jag kommer hålla i sig ett tag när det gäller produktionsbrädorna (kollar man custom finns förståss fler val, kolla gärna in på nyligen uppdaterade http://www.quatrointernational.com för ett smörgåsbord av rockerkurvor). Bra eller dåligt? Tja, troligen rätt bra, trots allt. En lite sämre vågseglare får hjälp med fart och planing. En lite bättre får skön fartkänsla och i våra sega vågor kan en seglare med hyfsad teknik pressa runt även dessa lite rakare brädor tillräckligt bra. Enda problemet är möjligen att de här brädorna är för snabba när vi amatörer hamnar på riktigt snabba vågor som t ex Hookipa, men i praktiken händer ju inte det så ofta och då kanske en trip upp till Quatrofabriken kan vara på sin plats.
Framtiden är nog rätt ljus, alltså
-
Tidiga Acid var bra. Jag hade själv länge Acid 70 som favvisbräda och den är kanske den mest utpräglade av alla Acids när det gäller parallella kanter och troligen också den av alla storlekar som var mest förfinad i shapen (i och med atyt det var Scott McKerchers favoritbräda). A70 blev sedan A74, endast lätt förändrad. När ersättaren, den nya A74, kom 2005 så blev jag först besviken när jag så shapen. En annan bottenform och en annan typ av outline. I praktiken upplevde jag dock den nya Acid 74 som en bättre och ännu mer allround bräda med ett grymt flyt i vågridningen oavsett förhållanden (Dvs även i sunking sverige-crossonshore). I någon mening visade den nya Acid:en att det är i helheten det ligger.
När det gäller Thommen kontra de gamla Acid-modellerna (de sista från den gamla skolan var 2005 Acid 80 och 88) så är mycket riktigt outlinenen besläktad. Dock är det som Thommen kallar Dual Stage V snarare närmast identisk med den v-konfiguration som används på nyare Acids, typ 2006 Acid 80 och 86 (och även i princip 2005 Acid 74).
-
donpedro wrote:citat av Daida Moreno:
”A proffesional windsurfer needs custom boards for wavesailing, because there are so many different places with a myraid of varying conditions. Windspeed and directions always differ. I have onshore boards for places like pozo and sylt and sideshore boards for places like maui. The wave sails are not nearly as komplicated. My wave set goes from 2,8 up to 6,2 depending on the windspeed.”
Stämmer förståss. Jag pratade med Mark Nelson som shapar Daidas brädor och i själva verket skiljer det rätt lite mellan onshore och sideshorebrädorna. T ex är det nästan exakt samma rocker som man möjligen förskjuter lite längs brädan och sedan brukar Mark lägga in ett lite annorlunda v på onshorebrädorna för att de skall bli mer naturliga i backsideridning. Att brädorna är så lika som de ändå är beror mycket på att det är så viktigt att känna den brädan man kör på, dvs man vill att olika brädor skall ligga nära varandra i karaktären.
-
OK, here we go. För det första är Lars_Ks kommentar intressant, dvs det kan ta ett tag att vänja sig när man byter mellan segel med helt olika stilar. En annan intressant poäng i Lars resonemang är att ”Med fullgas är det mer neutralt…”. Jag skulle säga att man kan segla ett segel som SO på många sätt. På Hookipa gillar de flesta att segla med väldigt lite drag. Då kan man köra SO:s ”normalstort” och sedan också rigga lite efter tycke och smak. En del hänger upp det rätt säckigt, lite uthal och inte så mycket nedhal heller. Det ger ett extremt soft segel som också är lättpumpat. Andra drar seglet lite hårdare och gillar då det planare seglets ännu mer neutrala läge på vågen.
Dock, vi bor i Sverige och vi behöver ofta lite mer drag. Den enkla lösningen är helt enkelt att rigga lite större. SO är ett segel som är väldigt neutralt och skönt även om man kör det stort. Jag är själv en kille som alltid förut seglat med rätt små segel och gillat det. Numer väljer jag relativ storlek mer efter vilken känsla jag vill åt. Med en del segel får man ta lite konstig känsla på köpet när man kör segelt stort, men SO bibehåller närmast exakt samma känsla oberoende av om man är underriggad eller överriggad. Eftersom segelt i grunden också¨är så lätthanterligt så gör det ingen att köra ett lite större segel. I praktiken innebär detta att jag om jag tvekar mellan 4.0 och 4.5 allt oftare väljer 4.5 (dvs man behöver inte välja hela linjen lite större eller nå’t). Även om man kör seglet lite stort så går det att rigga på lite olika sätt för lite olika känsla. Man bör nog dra lite mer i nedhalet än ”Hookipaslapptrimmet”, men uthalet kan man variera lite alltefter hur mycket drag man vill ha.
På Maui kör jag själv helst inte större än 5.0 på Hookipa (av olika skäl) och därmed kör jag mitt SO 5.0 ofta extremt underriggat. Jag tycker nog att det även då levererar ett bra bottendrag i kombination med att fortfarande vara smidigt på vågen (där det helt plötsligt går superfort och man verkligen inte vill ha en säck med). Ändå kan man nog säga att SO har sin starka sida när det är en del tryck i seglet eftersom det riktigt tunga bottendraget i lättvind ändå saknas. I Sverigen föredrar jag dock, som antytts ovan, att alltid rigga lite större (egentligen oavsett segel). Vi har helt enkelt inte vågkraft nog för att kunna unna oss lyxen att glida runt utan segeldrag. Därför menar jag på att för Sverigebruk är det mindre kritiskt att det tunga lättvindsbottendraget inte finns där. Det enda man måste vänja sig vid är som sagt att inte rigga för litet.
När det gäller master är i alla fall mindre SO inte så känsliga, men givetvis gäller det att ligga någorlunda rätt. Jag vet inte hur böjkurvan ser ut på din 400-mast, men den ligger antagligen en bra bit från ”standard” (som kan anses vara Powerex) om segelt inte funkar. 4.2:an är i och för sig också bäst på en 370 och med 400 blir dels riggningen mer kritisk och en möjlig misstanke är kanske att du inte hittat helt rätt i riggningen (som skiljer sig som natt och dag från North) och att den masten du har kanske också är rätt ståy (jämfört med PX t ex). Om detta är dock svårt att uttala sig utan att få veta hur seglet känns och få se det riggat på masten i fråga.
Så, sammanfattningen är att SO inte har det värsta bottendraget, men att man i princip helt kan kompensera genom att i gränslandet rigga större. Därmed menar jag att det egentligen bara är seglare som har väldigt speciella preferenser som inte kan få ett SO att funka (och kanske då ut Hots sortiment boarde välja det nya uppdaterade Smack).
