rasmus_w
Forumsvar skapade
-
Men tänk på vad jag skrev: Det är de självlärda som badat i en månad innan de kom upp på brädan.
Å andra sidan finns det nog ett samband mellan det och att de flesta tycks vara självlärda.
-
Varför är det löjligt att påpeka att den som t.ex. gillar tokdrag i seglet antagligen vill ha ett väldigt vindtåilgt segel medan den som är snabb med att rigga ner när det börjar kännas stort antagligen tycker bottendraget är viktigare än stabiliteten?
-
De handlar om fart, att fenorna är bra och seglingstekniken. Går det bara fort nog så räcker till och med 20 cm (bra) fena för att skapa all sidkraft du kan hantera.
Att jollen blir omanövrerbar beror på att segeltryckpunkten ligger rakt ovanför centerbordet och att centerbordet står för nästan allt lateraltryck och tar du då bort centerbordet så kommer jollen falla till plattläns hur du än bär dig åt. Vindsurfare lutar riggen bakåt tills segeltryckpunkten ligger ungefär ovanför fenans tryckpunkt och då behåller brädan kursen. Det här är bara möjligt i planing, gör man samma sak i deplacerande fart kommer brädans häck antingen att sjunka eller glida i sidled. Alltså faller man av (inte för mycket) med riggen relativt upprät tills man planar fullt ut och då kliver man bak i stropparna och tar med sig riggen bakåt.
Brädans kanter och bottenform hindrar också avdriften lite grann och tack vare det så kan man ligga ungefär på halvvind och till och med kryssa lite i deplacerande fart.
-
Jag har klarat mig utan vindmätare genom nästan hela min surfkarriär men köpte en för några år sen. Jag riggar fortfarande mest på känn men ibland drar jag fram vindmätaren och kollar. Tror knappast jag kommer använda mätaren för att rigga på länge men det är intressant att jämföra vindmätarens siffror med hur mycket jag tror att det blåser.
-
Varför tittar alla jämt på poängen som delas ut? Jag tycker det intressanta är hur tidningarna beskriver seglet och dess känsla.
-
@Bjornen 378754 wrote:
storleksmässigt den jag har men en helt annan typ av bräda. Den jag har nu känns stor när det blir större chop och den fastnar ibland i vågorna. Hur beter sig en slalom typ falcon 130 går den som på räls trots större chop eller händer samma sak med den pga sin storlek. Dumma frågor nu men det är otroligt svårt att bestämma sig för en modell.
Hur en bräda går i chop handlar inte bara om brädan utan lika mycket om dig och ditt trim. Jag brukar ”lugna ner” mångas brädor bara genom att flytta hängseletamparna 1-2 dm bakåt. Sen spelar nedhal, mastfotsposition och det mesta annat roll. Men när jag tittar ut över t.ex. Görväln ser jag att många brädor går med nosen väldigt högt och det betyder oftast att den dunsar in i varenda våg och blir skumpig och långsam. Visst snackar många speedseglare om hur viktigt det är att få upp nosen men de flesta skulle behöva få ner den en bit.
-
Jag kör med sittsele för min ländrygg är trasig nog utan att belastas av draget i ett överriggat segel. Med sittsele behöver man ju inte ens kroka ur när man får kastfall.
-
Vill man verkligen ha en blankpolerad yta på en fena? Jag trodde man ville slipa den matt.
-
@Lars_K 378584 wrote:
Har man en handhållen vindmätare så vet man hur mkt det blåser. Eller iaf hur mycket vindmätaren visar att det blåser. Jag använder den jämt och riggar sällan fel. Att bara se på vattnet hur mkt det blåser funkar inte för mej.
Förutsatt att man har fri vind på stranden. På vissa ställen måste jag ofta guppa ut en bit innan vinden ”kickar in” och då brukar inte vindmätaren tillföra speciellt mycket.
-
Varför ska man planera sånt? Ju längre jag är kapabel att ha fötterna i stropparna och selen ikrokad desto bättre.
-
Det intressanta med vindstyrka är väl främst att det är ett verktyg för att tolka prognoser. Speciellt om man tänker sig chansa på att inte ta med hela segelgarderoben till stranden. Sen tycker jag det har sina fördelar att ha en viss känsla för hur olika vindstyrkor känns men det är svårt och min erfarenhet är att man nästan alltid överskattar vindhastigheten. När stormen Per drog in var jag på Öland och cyklade längs med den öländska landborgen. Ett tag befann jag mig på Haga Park och kollade deras vindmätare och vinden pendlade mellan 20 och 25 enligt mätaren och det kändes när det var 25 och när det var 20, men de kraftigaste byarna var så kortvariga att jag inte upplevde dem som kraftiga trots att mätaren visade närmare 30 m/s.
På vägen (jag hade sidvind och det fanns inget i landskapet som läade) har jag ingen aning om hur mycket det blåste, visst märktes det att vissa byar var grymt hårda men om det var 25 eller 40 m/s har jag inte en aning om. Efter Mörbylånga hade jag dessutom några kilometer rakt ost-västlig väg och att cykla österut var lite speciellt, jag hade vinden rakt bakifrån och ändå kändes det att det blåste hårt, annars brukar vinden ”försvinna” då. Jag behöver väl inte säga att det var tungt att cykla rakt västerut några timmar senare? Enligt hitta.se cyklade jag 11 mil den dagen…
-
@Spray 377962 wrote:
Var det bara förr i tiden man behövde 1månad för att lära sig komma upp på brädan eller är det lika illa idag med modern utrustning?
Inte riktigt så illa. Gamla tiders nybörjarbrädor var smala saker. Vana seglare tyckte att de var himla stadiga eftersom de var tjocka och över 3,5 meter långa men ingen tycks ha tänkt på att det är bredden som gör en bräda vinglig och att det är svårt att lära sig en komplicerad segelhantering medan man försöker hålla balansen på nåt tokvingligt.
Dagens nybörjarbrädor kan vara en hel meter breda och det är i allmänhet tillräckligt för att man ska kunna lära sig segelhanteringen först och lära sig vinglandet på smal bräda senare när man har segelhanterandet i ryggmärgen. Dessutom är inte dagens riggar på långa vägar lika tunga i förhållande till segelytan. Gamla nybörjarriggar på kanske 5,5 kvadrat vägde som dagens fullcambrade lättvindssegel på 8-9 kvadrat, skulle jag gissa. Dessutom blev de tyngre i vått tillständ eftersom de var tillverkade i tjock dacron.
Däremot har det alltid varit möjligt att lära sig surfa på en dag eller två med en bra instruktör och gärna en landsimulator, det är de självlärda som ibland har fått bada i uppåt en månad innan de kommit upp på brädan. Däremot tycks det som att det ofta är de självlärda som blivit riktigt bitna, den som verkligen badar i en månad blir ju såklart grymt nöjd när brädan äntligen sätter fart framåt.
Sen ska det sägas att dagens surfing också har sina platåer i inlärningskurvan. Många har t.ex. tillbringat flera år i ”nästan-planande gippar”-stadiet, när man lyckas plana nästan, men inte hela vägen runt i sina gippar. En och annan har också ägnat många år åt att försöka komma hela vägen runt i sina loopar.
-
@filipl 378508 wrote:
Vilket år var det som windsurfingen ”uppfanns”?, och när kom den första serieproducerade brädan i världen och till Sverige?
Någon som vet?
Jag har för mig att jag har hört 1969, men det finns säkert någon som vet exakt!
Filip
Det är väl viss kontrovers kring uppfinnandet, det var nån på 50-talet som satte nåt slags segel på en surfbräda, men det var inte ett surfsegel ”as we know it”, med wishbonebom och det där. Annars är det väl Hoyle Schweizer och Jim Drake, -69 som du säger. Har för mig att sporten kom till Sverige tack vare Pelle Fjaestad, runt 1971, han hade varit på en regatta i Kalifornien och en dag när seglingarna var inställda på grund av för mycket vind och tokhöga vågor såg han några små segel på vattnet. Ingen av seglarna visste vad det var men en taxichaufför råkade veta att det var vindsurfare.
Fjaestad tog kontakt med dem, tydligen hade bara 19 brädor tillverkats totalt och alla hade varit ute på vattnet den dagen. Han beställde 50 stycken till Sverige, de kom till Sverige mot slutet av -71 och var då de enda vindsurfingbrädorna som fanns i hela europa. Våren -72 var det dags att beställa 50 till…
Gamla SurfSport är bra att ha liggandes. 🙂
-
@Alex_ 378426 wrote:
Och iallafall om du ska lamminera med epoxi är det hur lungt som helst att måla på skumkärnan, det blir som glas när det härdat! 🙂
Nja, till en början i alla fall. Efter ett tag gulnar epoxin och då blir det inte så fint längre. I början löste custombyggarna det problemet genom att alltid airbrusha brädorna i gulröda färgtoner men efterhand la man färgen utanpå laminatet.
Men det finns inget som hindrar att man provar. Eller att man gör ett sandwichlaminat i polyester, det gulnar inte och är billigare, men inte lika starkt.
-
Nån gång i mitten av 80-talet såg jag ett inslag på TV-sporten som berättade att den ”gamla” vindsurfingen hade förvandlats till ”funboard”. Man seglade i mycket hårda vindar och ju hårdare vind desto bättre, det fanns ingen gräns för hur hård vind en funboardseglare kunde ge sig ut i. Man hade fått lära sig ett nytt sätt att vända, man kunde inte gippa som i lättare vindar utan man slog i stället (filmsekvensen visade förmodligen en duckjibe) och man hade fotstroppar för att sitta fast på brädan när det gick undan.
Eftersom vi hade sommarstuga på Öland, en segelbåt (Askeladden) som var kul att segla med men oftast inte gick att segla med på grund av för mycket vind och vågor så tog jag allt detta till mitt hjärta och begrundade det.
Våren 1988 klev jag in på Alpin och Surfsport och började ställa frågor om vindsurfing med inslaget (det hade redan gått flera år sen jag såg det) i bakhuvet och blev tipsad om att Linsurf anordnade kurser. Jag gick en kurs, beställde en Bic Jazz och ett segel på 4,8 kvadrat och tänkte härligt, nu kan man segla fast det blåser!
4,8:an krävde mer vind än jag anade, fast jag var en liten späd 15-åring som mest satt framför datorn och inte hade velat inse att tjejer tyckte att man var en intressantare prick om man kammade sig och använde deodorant. Det gick bara några veckor innan jag var ute i kuling och suckade tungt varenda gång lågtrycken inte ville besöka kalmarsund så det kom vind. Jag seglade varje dag, i stiltje likväl som i toköverriggat väder.
Till hösten blev det en Calypso, 3.20 lång, och hängsele. En blåsig höstdag fick jag prova Oåxens Alpha 85w. Så grym. Minsta vickande på tårna så svängde den tvärt. Som tack för lånet tappade jag min rigg rakt på Oåxen när vi bytte tillbaka men jag var såld på småbräda och efter lite testande bestämde jag mig för en Electric Rock.
Flytt till Stockholm 1997 innebar att jag i stort sett slutade surfa, jag ville inte inse att en 55 cm bred och 286 cm lång bräda och en 7.8 visserligen funkade som lättvindskit i Linköping men i Stockholm, på Görväln betydde det ickeplaning. Jag seglade knappt nåt mellan 1997 och 2003. Sen blev det en Bic Techno II och ett North Warp 9,7 och plötsligt blev det surf igen.
