rasmus_w
Forumsvar skapade
-
Hur mycket pengar har du tänkt dig att lägga ut? Ett fabriksnytt nybörjarkit kostar runt 10-15000 och är kanon för en nybörjare. En populär variant är t.ex. RRD Evolution 360 och rigg från Simmer (Zerofive), eller en Starboard Go ihop med nåt lämpligt segel. En större freeride med rigg kan också vara bra.
Har du inte de pengarna, plöj köp/sälj-forumen här och fråga om grejorna som kallas nybörjargrejor verkligen är det och om priset är rimligt. Läs också nybörjarguiden här i forumet.
-
Jag vet ungefär vad du pratar om och vad gäller vågsegling har jag kommit fram till att det man blir trött av är oftast inte så mycket seglandet som spolningarna. Att ligga mitt i brytet och få våg efter våg över sig är tungt i sig, men dessutom förlorar man massor av energi på grund av avkylningen! Man kan vågsegla i timmar utan att bli mer utmattad än vid vanlig segling, men efter ett par rejäla spolningar är man slut.
Lösningen för latmaskar är som vanligt att inte vurpa.
-
En liten fråga: Hur mycket etanol går det realistiskt att producera? Just nu när en minoritet tankar etanol är det ju inget problem, men om många gör det? Kommer vi behöva avverka skogen fortare än vi kan odla ny skog?
Det är inte bara ändliga resurser som kan ta slut.
-
Det är inte nödvändigtvis lättare att köra med kortare tampar. Det som är lätt är den där avslappnade lagomseglingen med korta tampar, lagom fart i seglet och ganska upprätt ställning. Kanske står man också i mer centralt placerade stroppar. Jag hyrde en bräda för några veckor sen, den hade såklart stropparna långt in och då var jag tvungen att ändra nästan hela mitt trim för att segla någorlunda bekvämt.
Med full sula blir det däremot ett annat läge. Korta linor betyder lite utrymme att reagera på oväntade saker och när det börjar gå undan kan det bli rätt läskigt. Med riktigt full sula förlänger nog de flesta sina linor en bit av hälsoskäl. Finian Maynard och Dave White (som kör med extremt korta linor eftersom hans mage gör att kroken hamnar rätt nära bommen) gör också det.
-
En produkt jag aldrig varit riktigt nöjd med är bommar, av varierande orsaker.
Somliga (billiga skit-) bommar är mjuka och svajar när man pumpar. Vad som skulle hända om jag gjorde ett rejält hopp vill jag inte tänka på. Ingen bom jag nånsin haft, inte ens kolbommen till 9,7:an, har varit helt fri från svampighet.
Frontbeslagen bjuder oftast på ett trevligt moment 22: Är jag stark nog att spänna fast bommen så den sitter stadigt så är jag stark nog att få den att glida ner. Bommen sitter nästan alltid minst 5-10 cm lägre när jag kliver iland än när jag ger mig ut.
Varför har bara en av alla mina bommar en vettig längdangivelse direkt på förlängningsröret? Visst är det väl bra att det sitter små färgklickar på bomgummit för att hjälpa en placera hängselelinorna, men tänk om det stod nån typ av siffror vid prickarna så man kunde komma ihåg vilken prick man satte linan vid sist man seglade 4.5?
Tänk om uthalscleaten (för oss som ännu inte har ställbart uthal) inte rappade, så man slapp knyta dubbla halvslag kring bomrören som extra säkerhet.
Bäst hittills är nog min gamla ARTbom från -88. Stark som fan, gled inte, men å andra sidan var problemet med glidande bommar mindre på epoximaster. Under alla år jag seglat med den är allt som hänt att förlängningsröret blivit lite bockat eftersom jag nästan förr i tiden alltid landade mina hopp ikrokad. Att den fått falla för åldersstrecket i år har mest att göra att jag skaffat en RDM-mast och inte ens med adapter går det att få den att passa på en sån. Dessutom gav den ifrån sig en hel del knakande läten när jag seglade antik (-89) 4.5 i vindar mer lämpade för en modern fyrnolla förra året.
Bra prylar: Jag har gillat de flesta av mina brädor. Electricen var fet och härlig, den tog 6.5 (det var STORT 1990) lika glatt som 3.5 och när jag hoppade, vinklade jag upp lovartskanten och brädan svävade. Lyftet i skrovet var sånt att den nästan alltid landade mjukt, att noslanda feta hopp gick på autopilot. Guldbräda!
Vågisen. Antik nu, men satan vad den svänger. Har fortfarande inte hittat nån annan bräda som svänger lika tajt som den. Häng REJÄLT i bommen, stampa till med bakfoten och känn g-krafterna…
RRD:n: I rätt vind (fullt drag i 6.6:an) och om jag vågar, kör jag ifrån det mesta. ’nuff said.
Min T2:a. Första moderna brädan. I Stockholm blåser det aldrig, med t2:an och 9,7:an planar jag ändå. I vindhålen gör bredden och volymen att jag kan guppa fram utan att bli utmattad i underbenen. Den har räddat mitt surfintresse!
-
Få ihop? Vad är det som inte sitter ihop?
-
Sådär. Den ser lite smal ut, men det kanske är längden som luras lite. Jag tycker Astro-paketet två rader nedanför ser ungefär lika intressant ut, Astron är 65 cm bred, har 125 liters volym och dessutom säljs den med två riggar. Inte lika bred som en modern nybörjarbräda men rejält brett för en så gammal bräda.
Tillägg: Ingen av brädorna är förstås perfekt som nybörjarbräda, men till det priset är de väl okej. Helt nya grejor är givetvis bättre.
-
Jag har hittills bara lyckats landa grensle på masten och att landa raklång på den, men.
Lite småtips: Ramlar man i fast seglet fortfarande står upprätt, simma så nära brädan som möjligt innan ni sticker upp huvet. Enkel geometri säger att masttoppen har högre fart än nederdelen när den slår i vattnet, så om man är nära brädan och får masten i huvet blir smällen mindre hård än om man är en meter bort. Är man nära brädan kan man dessutom sträcka upp händerna i luften och försöka ta tag i masten.
Och som vanligt vid kastfall: Skota in hårt och följ med. Det förhindrar dels att man slår masten i bärdans nos och dels landar man mjukt under seglet. Nackdelen är förstås att man nästan sparkar sig själv i bakhuvet om förhållandena är brutala och man inte lyckats kroka ur.
-
Jag tycker det handlar om vilken bog man seglar. På kryssen vill jag ha så korta tampar som möjligt och lite till, på halvvind kan de vara lite längre och slörar jag brant med tokdrag i seglet vill jag ha rejält långa tampar så jag kan luta riggen rejält framåt och ändå luta mig lite bakåt.
-
Jag seglade Björkvik. Klar bom, men det blev rätt okej ändå. Kom dit och såg freestylefolk försöka komma ut med 5.7 och sånt. Riggade 9.7 och TechnoII:an och guppade ut. Det såg ut att finnas vind en bit ut, så jag guppade ut till horisonten och en bit till efter det, och där fanns vind.
Kulingen väderrapporterna pratade om, den fanns nog en bit ut för ju längre ut jag seglade desto mer blåste det. Jag seglade ut tills det började bli lite väl blåsigt, gippade och seglade in tills draget i seglet började bli lite väl tunt och gippade ut igen, och höll på så i ett par timmar.
Nästa gång chansar jag nog på Fituna i stället, men det var första gången i år som jag fick njuta av fetingdrag i något segel, så helt misslyckad kändes inte dagen. Dessutom fick jag kramp för första gången i mitt liv, jag höll på att vattenstarta och sparkade på nedersta cambern för att den skulle lägga sig i läge, och det högg till i vaden. Vaden drog ihop sig till en boll och när jag trodde bollen skulle sluta växa, växte den fortare, det gjorde lite ont. Well, det är roligare att segla än att känna efter hur kramp känns så jag vattenstartade och seglade iväg och tänk, jag hade rätt! Det är roligare att segla än att ha kramp!
-
Nu tror jag du menar freeride. Freeridesegling, mest rakt fram med lite lagom drag i seglet, är lite ansträngande om man håller på länge, men så väldigt mycket att skryta om är det inte.
Slalom, att köra med fullt drag i seglet timme efter timme är en helt annan sak. Det kräver massor av energi, jag känner mig själv rätt trött i överkroppen idag, jag körde 9.7 med rejält drag igår. Vissa brädor (t.ex. min 286:a) kräver dessutom underben av stål när man seglar för fullt.
Att man bränner rejält med energi i freestyle och vågor är också rätt självklart, men jag gissar att det handlar lite mer om explosivitet, speciellt segelsnurrare seglar ju på gränsen till underriggade så seglingen rakt fram blir inte speciellt ansträngande*, men när det är dags att hoppa och tricka så kan man säkert bränna hur mycket energi som helst, i de flesta hopp finns t.ex. ett ögonblick när man hänger hela kroppstyngden i armarna.
* det där blir förstås jävulskt ansträngande om man har såpass lite segel att man måste pumpa frenetiskt. Flitigt pumpande räknas som ett av de mest energikrävande momenten inom idrotten och är orsaken till att vindsurfingen anses som den mest fysiskt krävande av alla OS-grenar.
-
Tigan är en legend i surfvärlden, men den är från slutet på 80-talet. Rejält svårseglad för en nybörjare, kräver massor av vind och ett par stora stark är nog ett bättre pris än 2500.
-
Själv brukar jag mest flytta bägge händerna en bit bakåt på bommen om det kommer en rejäl vindby, det verkar som buken vandrar lite även på formulasegel.
-
Ofta behöver du en adapter mellan bom och mast, men vissa bommar passar även utan adapter, jag har för mig att nyare Local spirit påstår sig göra det.
Sen behöver du en smalare mastförlängare med om du ska köra RDM.
-
Jag har hittills inte lyckats skada en bräda genom att dra åt remmarna för hårt. Däremot kan remmarna lämna lite repor i brädan om de får fladdra i vinden om man inte har boardbag.
Största problemet tycker jag är när man har massor med prylar på taket, jag körde med fyra brädor, ett gäng bommar, en mast och en NP streamlinerbag på taket när jag skulle till Öland förra sommaren. Det som brukar hända är att man drar åt allt vad man har men att brädorna ”sätter sig” efter några kilometer så spännremmarna är alldeles lösa när man känner efter.
