rasmus_w
Forumsvar skapade
-
Den kom aldrig i produktion eftersom AHD inte lyckades få den att funka så bra som de hoppats, tyckte jag mig läsa på konfen och på AHD:s hemsida.
-
Det finns en ”Trickvariant” för att fixa problemet också: Skota ut så du får backvind i seglet och ta ett rejält pumptag.
En annan sak jag har märkt är att om man gippar riktigt bra så får man inte det här problemet. Jag har en 9,7:a som beter sig på det där viset, nedersta cambern behöver en rejäl spark för att rotera. Så en dag gjorde jag en sån där riktigt klockren gipp där seglet kändes alldeles viktlöst och landade snällt i händerna på nya bogen så jag bara behövde segla iväg, och se på fan, visst hade understa cambern roterat!
-
Jan & Dean – Surf City
Eventuellt är Beach Boys – Surfin’ tvåa, eventuellt är Dick Dale – Misirlou twist det.
-
Nu har jag för mig att Guy Cribb för nåt år sen skrev nåt rätt viktigt om brädfrakt: Begär alltid att få ett skriftligt besked om vad som gäller från flygbolaget! Visst kan snorkisar skita i papper man viftar med, men chansen är nog mindre än om man bara kommer ihåg vad som sagts på resebyrån.
-
Bic Jazz -88 (första brädan, 375 cm lång nybörjarpråm med centerbord.)
Bic Calypso -89 (320, lite piggare, men mitt enda segel var ett NP funsail 4,6. Jag trodde att jag som var så liten och klen behövde ett mindre segel men seglade tack vare det i kuling efter bara några veckor, så calypson kändes snabbt för stor)
Bic Electric Rock -89. Underbar sak som hängde med i massor av år.
CLS 250 -88 eller så, vet inte exakt. Polyestervågis, grymt snygg men känns lite antik nu, den är fortfarande min vågis.
Copello Redline 285 -95. Snabb sak som jag tvingades returnera efter att fabriken upplyste mig att den hade ett allvarligt produktionsfel.
RRD 286 -96. En av Anders Bringdals prototyper. Per Andersson kastade en blick på den och sa ”den här brädan ska seglas med 7.0”. Snabb, snabb, det känns som det krävs en del mod för att segla den för fullt. Alltjämt min mellanvindsbräda.
Bic Techno 2. Jag flyttade till Stockholm och upptäckte att alla mina brädor var för små och fick inget seglat på flera år. T2:an har fått ut mig på vattnet igen och livet leker! -
Framförallt borde riktiga freeestylebrädor ha fotstroppar i nosen, precis som alla ”riktiga” vågsegel en gång i tiden hade handtag i underliket för att underlätta för duckjibes. Var det inte runt -82 ungefär? Nån som har varit med länge nog för att ha sett på riktigt?
-
Jag har hört liknande saker. Nån sa att man gjort blindtester där seglare har fått segla med olika master i samma segel och fått i uppgift att försöka märka skillnader. Det visade sig att seglarna märkte att riggen uppförde sig annorlunda när de körde med 90-100 % kol, men mellan t.ex. 30 och 70 eller 15 och 70 märktes ingen skillnad. Alltså tänker även jag köra 100& kol eller billigaste junket, inget däremellan.
-
Svar till:
Normalt ersätts bara ca 150 kr /kg eller ca 6600 kr / kolli….egen försäkring rekommenderas!
[/ QUOTE ]
Kan man inte lösa det genom att fylla boardbagen med knark? Det borde väl få upp vikten, och därmed ersättningsnivån, rejält vid förlust?
-
Även Fanatic har ett trevligt forum. Överlag är det så många tillverkare som har egna fora att man snarast undrar varför somliga (t.ex. North) inte har. Ett webforum gör i alla fall mig mer positivt inställd till ett märke.
-
Här plockas inga rutor ut. Men här på Görväln är vinden såpass byig att det sällan känns lönt att ta nåt annat än 9.7. Hade jag större segel än så och en bräda som kunde ta det, hade jag tagit det.
Jag har inte seglat med nåt annat än 9,7 en enda gång på hela hösten, jag har bara nytt bog. Är det så att jag bara planar med nöd och näppe så seglar jag halvvind, ökar vinden så mycket att fenan ideligen trycks upp ur vattnet på halvvind så börjar jag växla mellan kryss och slör. Ett segel som känns alldeles lagom på halvvind kan ofta kännas totalt dött på brant slör eller när man försöker höjda.
-
Sällar mig till kören. Tack för i Torsdags!
-
En annan sak är att kall luft har högre densitet än varm, vilket betyder att en kall vind har mer ”kraft” än en varm. Om det påverkar vågstorleken vet jag inte, men det sägs göra att man kan hålla större segel vid samma vindstyrka i tropiskt klimat än i kalla norden.
-
Samma upplevelse här, fast här är det skidsport som är snälla. Fanaticfilmen är en höjdare!
Vad gäller SP så är de för mig synonyma med ordet ”manöverbar”. Läs noga, de skriver konsekvent så och har gjort det i varenda utskick så länge jag kan minnas. Vadå liksom, måste man vara näck för att brädan ska kunna svänga?
-
Svar till:
Lustigt med Rasmus påpekande att det kan kännas otäckt när det går snabbt på platt vatten! När min polare som normalt vindsurfar på en röd Fanatic Bee??? testade min Lorch Silver Dolphin i platt vatten blev han rädd!
[/ QUOTE ]
Det är väl inte så konstigt? Nu skall sägas att farträdslan är en av de saker som får mig att älska vindsurfing, men ändå, det kan kännas otäckt. Jag har varit rädd på surfbrädan två gånger i år: När jag stack ut med 6.6:an på min gamla RRD 286-prototyp från -96 när de andra körde med 4.2 kvadrat, och när jag gav mig ut med 9.7:an i 10 m/s och lättvindstrim på nedhalet.
Att du, som kallar dig ”stel gubbe” inte har problem, förvånar mig inte. Farträdsla är en vanesak. Första gången jag klev ombord på en snabb bräda (Tiga 275 ACR), var jag rädd. Nåt år senare hade jag min RRD, i jämförelse med Tigan var den en raket, men nu var jag inte rädd. Det var min bräda, stropparna var inställda så de passade mina fötter, så brädan skramlade inte runt hejvilt, och jag var tillvand på farten.
Nu har jag inte haft tillfälle att segla RRD:n särskilt mycket på senare år, den är för smal för att vara användbar på Görvälns byiga vatten, och de gånger jag seglar den, blir jag oftast rädd så fort jag kommer upp i planing. Det känns ovant, det går fort och belastningen på underbenen är enorm. Det känns som att jag när som helst inte kommer orka hålla brädan på rätt köl längre och att det kommer leda till en otäck vurpa, typ. Men det kommer ett nytt år och då ska jag vänja mig!
-
Svar till:
Yes! Äntligen ett positivt svar till GO’s fördel
Eftersom jag inte är så tokambitiös, har dålig balans och är för feg och styv i kroppen för att sätta volter och trix så tror jag en GO blir fin att cruisa runt med.
[/ QUOTE ]
Du kommer säkert kunna behålla din Go ett tag. Jag har lekt med tanken på att skaffa nåt liknande, fast kanske en Bic Nova snarare, den är ju en ”förklädd” formula. Jag har inte råd.
Däremot tycker jag du verkar ha lite ”fel” uppfattning om vad som är läskigt och inte inom vindsurfing. Vågor och hopp behöver inte vara det, plattvatten kan vara det. Bland det läskigaste är att slöra brant med en snabb bräda på platt vatten med riktigt mycket drag i seglet. Det går alldeles sanslöst fort och det är lätt att inse att om nåt går galet så dyker man med skallen rätt in i masten.
Å andra sidan, vågor känns oftast mer som lek än som adrenalinkick, samma sak med hopp. Stampa ifrån på en tvåmetersvåg i 15 m/s så upptäcker du snart att det får plats ett tvåvåningshus mellan dig och vågdalen nedanför, då lovar jag att hjärtat åker upp i halsgropen, men ett litet hopp på en liten skvalpvåg som knappt går till knäna upplever i alla fall jag mer som ett litet ystert glädjeskutt än som ett jagande efter kick.
Att rida en knappt meterhög våg är nåt liknande. Det är som en berg- och dalbanetur av det beskedligare slaget, fast du styr själv. Vågor är skrämmande:
-
[*]Om de är stora som hus. Vurpar man framför en riktigt stor våg, kan man tryckas ner tio meter under ytan eller mer.
[*]Om det är grunt och vågorna är stora. Om vattnet grundar upp från flera tusen meters djup till en meter på en sträcka av bara nåt tiotal meter så kommer vågen bryta med ofattbar kraft, befinner man sig på fel ställe blir det mos av en. På Tahiti finns ett känt ställe av det slaget, Teahupoo.
[*]Om botten är av det läskigare slaget. Det finns vågor som bryter över rev som är vassa och taggiga, och bottnar som är såna att man kan bli fastklämd och inte komma loss. Surfar du på såna ställen, beundrar jag din våghalsighet.
[/list]I sverige finns det rätt få vågor av det slaget. Det värsta jag har råkat ut för är vågor som varit stora nog att ge en viss känsla av frustration, mycket på grund av ringrostighet. För några år sen gav jag mig till Varberg utan att ha seglat nåt på en handfull år. När det vinden väl kom så var det 17 m/s och 1-2 meters vågor vid norra udden. Väl därute insåg jag att jag knappt hade en chans. Det givk bra tills jag vurpade, sen… Nästan uppe på brädan, sen kom nästa våg och slet grejorna ur händerna på mig. Min vågbräda har rätt rak bottenform, att hindra nosen från att dyka utför en våg visade sig vara lättare sagt en gjort. Till sist den frustrerande känslan av att den bräda som är så snabb på plattvatten inte kunde hålla jämna steg med vågorna. Gång på gång blev jag ”omkörd” av vågorna och hamnade i vattnet igen. Frustrerande, men inte skrämmande. Trots allt ska man vara medveten om att så länge det går vågor så kommer man garanterat iland om dan behöver det.
En sak till: Hoppen jag fick den dagen var härliga. Så höga så det kändes som jag var en bit uppe i himlen, inte så höga att jag fick panik! I slutänden faktiskt en härlig dag.
Sammanfattning av alltsammans:
Valet mellan att ”Cruisa” och att söka adrenalinkickar är i viss mån en fråga om förhållanden, men minst lika mycket en fråga om val av utrustning.
