rasmus_w
Forumsvar skapade
-
Där håller jag inte med. 9,7 kvadrat i 8-9 m/s är rejält drag för en 70-kiloskille som jag. Och som sagt, i de förhållandena så började jag med att hålla samma skotning hela tiden, men det kändes som sagt inte rätt. Det funkade i vindhålen, men det hände liksom inget i byarna. Sen provade jag att skota ut nån liten tiondels grad eller så och då skjöt brädan fart rejält. Det som är fullt inskotat i vindhålen är helt enkelt överskotat och långsamt i byarna.
Om man funderar lite över vad som faktiskt händer så är det logiskt. Den skenbara vinden vrider helt enkelt i byarna.
-
GetWet: Annars har jag ibland hört sägas att de flesta riktigt bra seglare kommer från ställen där det ofta är riktigt stökiga och svåra förhållanden, för kan man segla med fart och kontroll där, kan man det överallt.
Fast det motsäger nog inte det du säger.
-
Från början kallades tremetersbrädorna för sinkers. Nåt får mig att tro att den tidens seglare kanske hade det lite si och så med bålstabiliteten. Barry Spanier skrev nåt om att en av de första som verkligen seglade sinker var en liten 17-åring vid namn Robert Territehau (lite osäker, det kan ha varit Erik Thième), som regelbundet och obekymrat guppade ut på en bräda så liten att han sjönk ner till midjan i vattnet. När han kommit ut en bit ökade vinden och han planade iväg.
-
Sen ska sägas att folk har lite övertro på materialets betydelse. Visst, när det gäller speed och slalom så är materialets betydelse direkt mätbar och finns verkligen, det har inte bara med känsla och sånt att göra, vissa prylar är outstanding och så är det bara.
Men det är ändå bara halva sanningen. Anders, Dunken, Albeau m.fl. kör åttor kring de flesta även på likvärdigt material eftersom de är topptränade idrottsmän med stor talang, har extrem koll på utrustningstrim och seglar uppåt 150 dagar om året i alla möjliga förhållanden.
Väldigt få utförsåkare skulle få för sig att de skulle kunna åka lika fort som Hermann Maier bara de hade likadana (till en början klarar en normalåkare inte ens av så extremt styva skidor som en elitåkare kör på) skidor, ännu färre skulle tro att de kunde springa 100 meter på 9,79 om de hade likadana dojor som Justin Gatlin. Men vindsurfare tycks ofta tro att bara de får köra på rätt bräda så blir de lika snabba som Dunken.
-
Annars kan man väl anordna nåt halvofficiellt enligt följande:
Leta upp ett knippe formulabrädor alt stora nybörjarplank. Lasta dem med Ölbackar, speedbrädor/segel, solstolar och vad ni behöver. Segla över till Saltholm och dumpa allt där. Tävla.
-
Sen kan nämnas att om man kör devFS eller udev så kan det där med dev-filerna vara lite klurigt. Till exempel skulle /dev/ttyS0 kunna vara en symlänk till /dev/tts/0 , och bara för att du har rätt att peta på ttyS0 bhäver du kanske inte har rätt att peta på tts/0. Fast allt det där är konfigurerbart.
-
Själv gick jag till bibblan, lånade ett ex av ”funboardboken” (utgiven 1984), läste avsnittet om vattenstart och gav mig sen ut på vattnet och vattenstartade. Det satt klockrent på första försöket.
Har man lite förmåga till visuellt tänk så räcker det rätt bra att se en tydlig bildsekvens för att man ska lura ut grunden.
-
Håller med Masse och har ofta känt mig påmind om skateboardkidsen när jag ser freestylare. Liksom, det är ohyggligt tekniskt och säkert väldigt svårt men jag som inte är så insatt ser mest en bunt nya sätt att ta sig uppför och nedför en trottoarkant. Möjligen funderar jag också på om det vore coolt att hoppa hage med en skateboard.
-
En variant kan väl vara att höra med nån båtklubb, de brukar ha ”bojekor”, nån slags platta breda roddbåtar som är utrustade med vinschanordningar att lyfta/sänka ner bojstenar med. Med en sån bojeka borde det vara någorlunda möjlgt att transportera ut stenarna på djupt vatten.
-
Vad gäller det där med att rulla ihop seglet så är det råd jag hört om nödsituationer att alltid försöka hålla sitt kit intakt och aldrig plocka isär nåt man absolut måste plocka isär. Så fort bräda och rigg separeras ökar risken drastiskt att man tappar bägge och därför ska man undvika det till varje pris.
Sen minns jag att jag läste en artikel av Robby för många år sen där han beskrev olika varianter på nördiggningar han tagit sig iland med efter olika typer av mastbrott, sticka masttoppen i förlängaren och rigga, och allt möjligt. Han ansåg att alla surfare nån gång borde fundera lite över hur de skulle kunna nödrigga vid olika typer av haverier. Å andra sidan är han sjukt stark och har fullföljt slalomrace med knäckt bom genom att hålla i uthalsöljetten…
-
Borje wrote:Hur löser man detta då? 200m ut i Big Bay, masthögt i brytet och en massa hungriga fiskar under en?
Jo. man blir hämtad av livräddarna, tack för det(även om det tog 15 minuter innan de såg mig).
Försök dumpa aktern och segla in på nosen är det råd jag har hört när det handlat om knäckta brädor. Jag hörde också tal om ett slalomrace på Pozo för många år sen när dunkens bräda plötsligt gick av. Han kickade genast runt brädan och fullföljde racet seglandes på nosen, inklusive fullplanande gippar… Inget snack om att han var kung i slalom på den tiden… -
Sen ska sägas att en del av de tidiga stora nybörjarbrädorna faktiskt var formulabrädor med EVA-däck och i slagtåligare konstruktion. Jämför t.ex. Bic Nova och Techno Formula, såvitt jag kan se är brädorna oerhört lika varandra.
Boards testade hur nybörjarbrädorna funkade som freerides i nåt nummer förra året och de konstaterade att planing med 6-8 kvadrat inte var nåt vidare men att de funkade rätt bra med 70 cm fena och 11.5.
Jag tar och bygger på liknelsen med STCC-volvos. Man kan trimma motorn i sur-volvon rejält och stoppa dit sportkit för chassit. Det gör ingen STCC-racer av sur-volvon och antagligen kommer skillnaden ändå vara rätt stor till STCC:ns fördel, men sur-volvon blir hur som haver betydligt snabbare än innan.
-
Idén med entypsklasser har absolut sina trevliga sidor. Problemet som jag ser det just nu är att alla tillverkare verkar vilja ha sin egen entypsklass. Eller, det finns väl både för- och nackdelar med den situationen, men frågan är om det verkligen är optimalt eller om det vore bättre med lite olika konstruktionsregelklasser eller så. Typ en hybridklass och en longboardklass kanske vore skoj, och så ett försök att skapa vettiga konstruktionsregler. Problemet här är väl att när det gäller seglebåtar har folk med tiden hittat kryphål efter kryphål i reglerna och efterhand som de har täppts till så har klasserna utvecklats till att man närmast måste vara jurist för att kunna avgöra om en viss båt mäter in i klassen eller inte.
Vad gäller pumpning så är jag kluven. Det finns en enkel anledning till att man eftehand har tillåtet pumpning i de flesta klasser: Det är helt enkelt förbaskat svårt att hålla en rigg förbaskat stilla och minsta ryck i riggen kan tolkas som en pumpning. Sen pumpar de flesta flitigt när de friseglar så varför inte när de kappseglar?
Mot pumpning talar ju så klart att det ser fånigt och grymt jobbigt ut när det blåser 0.5 m/s och alla försöker ta sig fram genom att använda riggen som propeller. Plus att pumpande ett helt race igenom är en extrem fysisk prestation som kräver fenomenal mjölksyratålighet och syreupptagningsförmåga.
-
En annan sak att tänka på är att även om Stockholm är en ganska vindfattig trakt så finns det en viss ”ketchupeffekt”, även om det är grymt sällan man får användning för småsegel så är det ganska tänkbart att när det äntligen kommer en riktigt blåsig dag så kan det mycket väl handla om pungdrag i 3.7:an och då kan även rätt små brädor kännas studsiga.
Dessutom är pungdrag i 3.7 eller mindre så grymt kul att det kan vara värt att ha ett kit som funkar i sånt väder bara för den saken, trots att det kitet antangligen kommer ligga på land 364 dagar om året eller mer.
-
Atan är nog bra om de passar dina fötter. Mina NP 5000 känns som ett felköp för de har en form som inte funkar för mina fötter.
Sen blir alla skor betydligt varmare om man tar med en termos med varmt vatten och ”förvärmer” genom att hälla det i skorna.
